Vei – Bok 1

En medvetslös kvinna flyter i havet. Hon hittas av vikingar på jakt efter Jotunheim, jättarnas rike. Kvinnan heter Vei och hon blir snart indragen i ett blodigt spel mellan jättar, asagudar och människor. Vem kan hon lita på?

"Fantastisk läsning från första till sista sida!"

När Kim W. Andersson rymdepos “Astrid” släpptes för några år sedan så fick den svenska seriescenen en välbehövlig viamininjektion utan dess like, äntligen så kunde svenska serier produceras utan att det handlar om skogens konung eller värnlpliktiga soldater som försöker enligt alla konstens regler att slippa jobba. I samma veva som Astrid kom till liv så såg även historien om fornodiska Vei dagens ljus i serietidningen “Utopi”.

Efter seriens framgång så bestämde sig både kreatörerna att satsa på att ge Vei ett eget liv i sin alldeles egna kartonage utgivning. Och satsningen gav frukt, tittar man på internetbokhandlarnas topplistor för grafiska noveller/serier så ligger så väl första som den andra Vei-boken i toppen, vilket jag definitivt inte har svårt att tro med tanke på Vei och hennes episka berättelse som Ran sög tag i mig från första till sista sida.

Det första som jag lägger märke till är den stil som Karl använder sig av i sina illustrationer, som i mångt och mycket påminner om den som Kim W. Andersson använder sig av och som känns så modern, fräsch och samtidigt oerhört lekfull med massa små finurliga och intressanta detaljer att scanna av i varje ruta. En annan trevlig detalj är även fast serien är på svenska så känns inte manus/språket styltigt och tillgjort som det oftast kan göras, även fast svenska är orginalspråket, och detta kan nog antagligen förklaras i att mycket av den kultur vi dagligen exponeras av idag och har så gjorts i sisådär dom senaste +/- 30-50 åren har nästan uteslutande kommit från USA.

Om jag måste vara überpetig och leta efter brister så skulle det i så fall vara en med ett snett öga som jag skulle påpeka det språk som används, men delvis “gamla” ord men framför allt namn från den fornnordiska mytologin som till viss del kan störa rytmen i att läsa berättelsen. De allra flesta känner till namn som Loke, Tor och Oden, men vänder vi på steken och tittar på namn som Gillingur, Muspelheim och Meistarileikir, så blir det åtminstone för mig ett kort avbrott där jag måste ljuda mig igenom namnen innan jag kan återuppta min läsning. Men för dom som är mer insatt i den fornnordiska historien må dessa namn vara kända sen tidigare och dessa kan kan äntligen(?) dra fördel av sina ingående kunskaper inom mytologin.

En annan högst trevlig detalj är att man inte skyler eller censurerar sig själv (åtminstone vad det känns som) i sin grafiska berättelse, utan att man får se människor, bestar och andra varelser så som dom (sett ut i sin skapares fantasi) utan att ha få en klassisk Disney-censur, där tillstymelse av nakenhet är lika med noll. Serien känns mer som Game of Thrones, att man har haft med scener där det känns naturligt med nakna karaktärer, där det inte känns konstlat på något sätt, och där det görs på ett smakfullt sätt och inte missbrukar “makten” bara för att man har en redaktör/förlag som inte är lika åtskruvad och bakåtsträvande som valfri trosuppfattningsledare under 1800-talet.

Sist men definitivt inte minst är det oerhört trevligt att få se en kvinnlig protagonist i berättelsen, och att sidekicken för en gångs skull är av det manliga könet(!? 😮 ).

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid