Vampyr

Synopsis

David Gray anländer till ett värdshus och får underliga syner. Strax efteråt börjar en av slottsherrens döttrar lida av anemi. Filmen bygger på en berättelse av Sheridan Le Fanu.

"En atmosfärisk drömlik film"

Att se på Vampyr är nästan att hamna i någon slags psykos eller i något drömscenario. Det är en tidig 30-tals tysk film med väldigt få dialoger. En man kommer till ett värdshus och spenderar natten, men märker snart att mystiska saker inträffar. Bland annat en äldre man som går rundor, en kvinna som blivit biten, en doktor som är väldigt mystisk och en äldre dam som mycket möjligt är en vampyr. Filmen har ingen riktig handling till sig, mer diverse bisarra scener som inträffar med en väldigt vag handling till sig som spelas i bakgrunden.

Det är en talfilm, men det är ytterst få dialoger i filmen. Mycket är text från en bok som karaktärerna läser om vampyrhistoria och många scener är huvudpersonen vandrar omkring och ser saker som hör hemma i något som David Lynch hade kunnat göra. Allting påminner och spelas mer som en stumfilm. Det är inte den första vampyrfilmen men kunde nästan vara den första talande vampyrfilmen, fast Dracula kom året före.

Filmen är ganska så svår att recensera då den inte har någon linjär berättande till sig utan är som sagt diverse scener berättade i någon form av drömscenario och är mer ett visuellt berättande. Antingen lär man tycka om det, eller så är det inget för en alls. Jag förstår båda scenarion och man behöver nästan vara i rätt stämningshumör för att se den.

På ett tekniskt plan imponeras filmen stort med den rörliga kameran. För 1932 är detta väldigt revolutionerande då man fortfarande körde på den stilla kameran som en teater från stumfilms eran, för det var det folket var vana vid. Rörlig teater som inte var live. Men med en rörlig kamera och med det visuellt berättande blir filmen helt plötsligt en avstickare från de andra filmerna från denna tiden.

Filmen är regisserad av Carl Theodor Dreyer som innan gjorde La passion de Jeanne d’Arc från 1928 som var en kritisk och publiksuccé. Fast med denna blev raka motsatsen. Kritikerna avskydde den och publiken vände ryggen åt vilket gjorde den till en flopp när den kom ut. Den förstörde mer eller mindre Carl Theodor Dreyer filmkarriär och efteråt gick han tillbaka till journalistiken där han hade börjat sin karriär från början. Han gjorde fortfarande filmer, men aldrig riktigt på samma skala och nivå som i hans tidiga dagar. Idag betraktas denna filmen som en av de du måste se innan du dör och har fått ett kultstatus.

I sin helhet är Vampyr en svår film att recensera och även ge exakt bedömning om vad jag tyckte i efterhand. Det är minst sagt en intressant film med mycket imponerande kameraarbete. Den är dock väldigt tunn på handling och är inte den lättaste att följa, men samtidigt tror jag heller inte det är meningen. Att se den är som att hamna i någon trans och att allting du ser är något du hittat på i en dröm av något slag. Med det få dialogerna och det svartvita och med en filmremsor från 30-talet har den en spöklik liten obehaglig känsla till sig, lite som Nosferatu. Om du är i rätt sinnesstämning rekommenderar jag den.

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid