Utøya 22. juli

Synopsis

Vi möter Kaja (18) 12 minuter innan det första skottet avfyras vid Utøyas sommarläger 22 juli 2011, som snart kommer att bli den värsta dagen i Norges moderna historia. De är medvetna om Anders Behring Breiviks bombdåd i Oslo, men kan han verkligen vara här?

"72 minuter av panikångest"

När filmen begav sig början på 1800-talet så var det en form av underhållning. Att fly bort från verkligheten och inte tänka på den vardagliga sorgen eller bekymmer. Vi har kommit en lång väg sedan dess och film har också utvecklats. Idag är det inte bara filmer som är menade för att underhålla, utan även meningen att väcka känslor och visa verklighetens faror och hot. Det är sällan jag kommer ut ur en film efter att ha känt mig så panikslagen inombords och då är detta en film. Jag kan inte tänka mig den rädslan och paniken som inträffade på Utöya den 22 juli 2011.

Regissören Erik Poppe väljer att filma allting i en enda tagning. Jag är osäker om där är några som helst klipp i filmen, men det tror jag inte. Då enligt regissören själv så spelade dem in allting i en tagning under loppet av fem dagar. Tagningen som gjordes under dag fyra är den som blev använd i filmen. Så på ett rent tekniskt plan är det också en film som lyckas med något intressant. Genom att göra det i en tagning blir det inte bara mer realistiskt. Men det är som att kameran är en person och vi är den som springer tillsammans med huvudpersonen Kaja. Under filmens gång ser vi de hemska sakerna Kaja upplever under 72 minuter av nonstop terror. Detta är ett magnefikt kameraarbete som hanteras och om det är någon gång den långa tagning kommer till användning, så kommer det helt till rätta här.

Skådespelaren Andrea Berntzen (Kaja) tillför otroligt mycket här. Där är flertals hjärtekrossande scener som verkligen rörde mig och detta hade inte funkat om skådespelet inte hade funkat. Lyckligtvis är det som att bevittna riktiga människor som detta händer mot, vilket gör att det känns att man inte sitter i någon biostol. Utan är själva kameran som rör sig och flyr tillsammans med alla de andra.

Jag minns att jag i min Dunkirk recension skrev att jag hade svårt att koppla mig med karaktärerna och att Nolan fokuserade mer på själva händelsen än karaktärer. På samma sätt kan man säga att Erik Poppe gör samma sak här. Varför fungerade då bättre för mig här än i Dunkirk. Jag tror det är för att Erik Poppe vill att vi ska försöka känna av vilken psykologisk påverkan denna händelsen kan ha på en. Inte nog med att det är en hemsk sak som har hänt i verkligheten, men den har satt djupa spår för de som överlevde den dagen. Därför känns det som att denna filmens främsta fokus alltid från början var att skapa en känsla och få tittaren att få någon form av kännedom hur det var där. Sedan tror jag också att eftersom denna händelsen inträffade för inte så länge sedan är minnen fortfarande färska och det inträffade i vårt grannland Norge.

Filmen har fått blandad respons från kritiker som såg den i Berlins filmfestival. Där många hyllar skådespelaren Andrea Berntzen, men har svårt att se vad filmen vill säga. Jag tror inte det är så svårt egentligen att fatta vad filmen vill säga. Den vill inte göra någon politisk kommentar (även ifall det dyker upp en text i slutet). Jag tror syftet med filmen är att vi vanliga personer som aldrig upplevt något sådant här och förhoppningsvis aldrig får göra det heller. Ska få en bättre förståelse för hur det var för personerna på plats. Jag själv fick panik inombords av filmen något som sällan händer med mig. Så syftet med filmen är inte att skapa någon politisk debatt, trots att Anders Breiviks motiv var det. Utan syftet är mer att skapa en känsla och få bättre förståelse som utomstående till något av det mest tragiska som hänt i modern historia. Det är min personliga åsikt och vad jag tror syftet är. Sedan kan andra ha andra teorier och meningar.

I sin helhet är det sällan jag känt av en form av panik inombords efter att ha sett en film. Det denna filmen lyckas med är att skapa en rent av obehaglig känsla från början till slut. När filmen börjar och vi får se Kaja strosa rundor i lägret med de olika människorna, sitter man med värsta magknipet för man vet vad som kommer hända. När allting väl rullar igång är det 72 minuter av ren panik och ångest. Detta kan också vara tack vare filmandet i en tagning, och kameran blir som en person som man själv är och springer för sitt liv. Skådespelet från Andrea Berntzen är enastående och där är flertals scener där sorgen känns av. Jag kan inte tänka mig och kommer nog aldrig förstå hur det var i verkligheten. Men denna filmen kan vara ett bra hjälpmedel i att komma närmare och förstå hur det var för dessa unga människor, den 22 juli på Utöya.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Utøya 22. juli du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid