Truth or Dare

Synopsis

Lucy Hale (Pretty Little Liars) och Tyler Posey (Teen Wolf) spelar huvudrollerna i Truth or Dare, en övernaturlig thriller från Blumhouse Productions (Happy Death Day, Get Out, Split). En oförarglig omgång av "Sanning eller konsekvens" får dödlig utgång när någon - eller något - börjar straffa de som inte talar sanning samt de som vägrar konsekvens.

"Skrattretande delar i en tråkig film"

Skräckfilmer har de senaste åren haft ett litet lyft. De har fokuserat mer på atmosfär och lyckats skapa bra historier med karaktärer vi är engagerade i att följa. Eller så har de gått underhållningsvägen i filmer som The Purge eller Happy Death Day, med intressanta bakgrunder som sedan utförs på ett intressant sätt som håller underhållningen igång. Men då och då dyker filmer som Truth or Dare upp. Förra året var det The Bye Bye Man och i år denna. Den typen av skräckfilm som på pappret har en någorlunda intressant handling. Men vars utförande är helt åt skogen, är inte läskig för fem öre, horribelt regi och klippning, orealistiska karaktärer och allting blir bara löjligt i slutändan. I en viss grad är den skrattretande dålig, men i det stora hela är de scenerna långt mellan varandra. Så mycket av filmen är även väldigt tråkig.

Vad är det då som inte funkar med filmen? Massvis egentligen, men låt oss börja med hela idén till filmen. Som jag skrev kan detta funka som idé, men det blir helt fel riktningen de tar. Filmen lägger in massvis med exposition mot slutet om en demon och hur allting började, vilket bara blir rörigt. Men även också väldigt löjligt om att en demon är bakgrunden till allt. Liksom tanken att en demon är så pass uttråkad att den tar besatthet över folk som spelar “sanning eller konsekvens”. Då är man en desperat demon minst sagt. Ansiktsuttrycken personerna gör när de blir besatta är också en stor faktor till att filmen blir en skrattfest. De har dessa löjliga datagjorda grimaser som inte är övertygande alls. De gör en riktigt “derp” min och hur i hela världen ska det vara läskigt? (Tycker det är mer läskigt att jag använde ordet derp i en recension).

Karaktärerna är inget bättre de heller. Deras reaktion på allting är nästan som det är en vanlig vardag för dem. Värst av allt är deras reaktioner efter varje gång någon har dött, så verkar de inte bry sig och går vidare i handlingen som om inget väsentligt har inträffat. Där är också en bakgrundshistoria till en av karaktärernas far som tog livet av sig som filmen tar upp då och då. Och man vet redan att det kommer ha en betydelse senare i filmen, när huvudpersonen säger de har en djup hemlighet de inte vill berätta. Lägg även på att de flesta inte är särskilt bra skådespelare eller att karaktärerna inte är så sympatiska eller intressanta. Okej du har asiaten som verkar som en trevlig person, men utöver honom så fanns där inte riktigt någon jag kände var en person jag kunde stötta. Eller snarare brydde mig om.

Låt oss tala om de där jump-scare bitarna som alltid är i de dåliga skräckfilmerna. Filmen är medveten om att den inte är läskig, så för att skrämma har vi de billiga jump-scare bitarna. Men man vet när de ska inträffa och man blir aldrig rädd. Det är nästan som att jag har blivit immun mot alla fejk jump-scare i filmer. Så nej detta är inte en läskig skräckfilm, snarare tvärtom. Det funkar mer som en komedi då där är flertals scener som är skrattretande löjliga. Allt från de dataanimerade ansikten, till den urlöjliga handlingen mot slutet när allting förklaras och slutet. Som nog är det roligaste i hela filmen. Inte nog med att den slutar på ett sådant kasst sätt att det blir komiskt. Men även effekterna som används i slutet när man visar olika världsdelar blir så stereotypiskt. Där är en scen där två personer står på Westminster bron med Big Ben i bakgrunden och en dubbeldäckare åker förbi. Det är uppenbart en green screen personerna står framför och det är lagt till i efterhand allt det andra. Samtidigt som det blir komiskt då det är det mest typiska du kan visa om du nu ska visa London som stad. Som min vän sa, fattades bara två personer framför Eiffeltornet med baguetter i handen och randig svart vit tröja för att visa Paris.

Filmen blir dock ganska uttråkad då den gör samma sak om och om igen under hela dess speltid. I det att så fort spelet är igång så är det bara att filmen går från karaktär till karaktär när det är deras tur och får frågan “truth or dare”. Så fort den ena personen är klar, så går filmen till nästa. Där är inga som helst pauser eller andrum för karaktärerna att vara karaktärer. Utan hela filmen är utformad som att du sitter och spelar sanning eller konsekvens i 90 minuter, vilket inte är kul… eller läskigt. Det är detta som blir ganska tråkigt och var idén fallerar något radikalt. Är det meningen att vi ska bli rädda att spela “truth or dare” så har filmen misslyckats helt och hållet.

I sin helhet är Truth or Dare en usel skräckfilm rakt igenom. Handlingen på papper kanske hade funkat i det underhållande sättet, om utföringen varit bättre. Men istället blir den underhållande på helt fel ställen. Tyvärr så är de skrattretande delarna inte konstant, utan utspridda genom filmen. Så många delar sitter man och är uttråkad., framför allt när 90 minuter bara är att de går från en karaktär till nästa som ska spela spelet. Utöver detta så är inte filmen läskig för fem öre och de billiga fejk jump-scare scenerna gör ingenting för en. Regin av Jeff Wadlow är inget bra med märkliga inzoomningar och udda kameravinklar som inte passar in. Skådespelet är ingen höjdare och karaktärerna likaså. Där är mycket som inte funkar med filmen och allting bara faller platt. Helt klart en av de sämre skräckfilmerna som kommit ut på bio de senaste åren.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Truth or Dare du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid