The Girl in the Spider’s Web

Synopsis

Lisbet Salander, kultfiguren och huvudkaraktären från Stieg Larssons Milleniumserie, återvänder till vita duken i GIRL IN THE SPIDER'S WEB baserad på succéromanen med samma namn (svensk titel "Det som inte dödar oss") av David Lagercrantz som nu filmatiserats för första gången. Golden Globe-belönade Claire Foy från "The Crown" spelar den inåtvända och utstötta hackern. Filmen är regisserad av Fede Alvarez ("Don't Breathe"). I övriga roller ses bland andra Sverrir Gudnason, Lakeith Stanfield, Stephen Merchant, Vicky Krieps, Cameron Britton, Claes Bang, Synnøve Macody Lund m fl.

"Jag gäspar mig igenom en generisk, förutsägbar och smått förrvirrad film"

The Girl in the Spider’s Web är den andra amerikanska filmen av Millennium böckerna som följer Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist, fast den fjärde boken i serien. Det är också den fjärde långfilmen räknat med de tre svenska filmerna och Fincher filmen som kom 2011. Detta är en uppföljare på den, samtidigt som den startar om på nytt med nya skådespelare. Jag kan inte påstå jag är ett stort fan av Fincher versionen då jag såg den lite som onödig, men jag måste erkänna att mycket tack vare Finchers regi så lyckades den filmen vinna över mig. Men jag var inte total hypad på denna och brydde mig ärligt talat inte så mycket. Nu har jag sett och kunde lika gärna inte brytt mig, för detta är mer utav en action/spion film där Lisbeth påminner mer om James Bond. All mystik och thriller som gjorde förra filmerna är bortkastat här och man gör en mer “by the book” film.

Vad som framför allt blir uppenbart med denna filmen är dess generiska handling med tunna karaktärer hela vägen ut. Vi har en person som har gjort en atombomb mot ett par skurkar, men han är den enda som har koden dit och hans son och han anlitar Lisbeth för att ta ner personerna som jagar honom. Dock blir det konsekvenser på allting och personen som gjorde bomben dör, medan hans son blir kidnappad. Lisbeth försöker med hjälp av Mikael stoppa personerna och det visar sig sedan att den riktiga skurken är mer personligt för Lisbeth än vad man hade “trott”. Där är också någon sidohandling involverad Lakeith Stanfield som är ute efter Lisbeth för hon har något på honom. Men sedan i slutet hjälper de varandra. Allting är så otroligt förutsägbart, tunt och generiskt och påminner om något Michael Bay eller Roland Emmerich hade spottat ut sig under 90-talet. Att gå från sådana kunniga filmer som ändå hade en viss originalitet till sig, har nu blivit fabrik mat för Hollywood.

Vi får även en mer bakhistoria på Lisbeth som barn och detta kommer såklart sedan in senare i filmen, för allting hänger såklart ihop. Men även här gör filmen ett stort misstag genom att ge en bakhistoria på Lisbeth och vart hennes hat mot män kommer ifrån. Vi behöver inte se att hennes far var ett slisk han med och utnyttjade både Lisbeth och hennes syster sexuellt, som de gamla ordspråket säger: “less is more”.

Jag rullade även på ögonen varje gång barnet var med. Att filmen sjönk så lågt att det blev allvarligt och personligt för Lisbeth när ungen kidnappades var skrattretande enligt mig. Hur mycket tid spendera dem framför kameran ihop? 5 minuter? Oj jag är så engagerad i deras kemi och tycker dem lärt känna varandra på ett personligt plan att jag verkligen är engagerad i Lisbeth att få tillbaka denna ungen och gör allt för att rädda honom. Det krävdes tre manusförfattare till denna filmen!? TRE!

Skurkarna är också otroligt tunna. Från att ha rötterna i verkligheten och skapa realistiska monster med män som sexuellt våldtar och slår och mördar folk i de förra filmerna, går vi nu till Bond skurkar som ska ta över världen med hjälp av en bomb. Det är så löjligt och lökigt att det känns som en helt annan typ av film med andra karaktärer i sig. Jag kan för allt i världen inte minnas något minnesvärt med någon skurk i denna filmen förutom att Claes Bang har en distinkt hårfärg. Jag ifrågasätter fortfarande vad Lisbeth syster anledning var med bomben och vilken anknytning det hade till deras barndom, eller snarare om det var en personlig vendetta eller vad allt grubbla ner i mot slutet.

Mikael Blomkvist får också extremt lite att göra här. Känns nästan som att han är inklämd i sista minuten och får nästintill ingenting att göra som är av intresse eller viktigt för handlingen att röra sig framåt. Han hittar en bit av information till Lisbeth i andra akten, men mer än så tillför han inte. Sverrir Gudnason är som vanligt väldigt känslolös i sin insats, han har än inte lyckats sälja mig i en roll.

Klimaxen av filmen tar heller aldrig slut. Det känns som nästan halva filmen är klimaxen, men det kan inte vara mer än 30 minuter men känns som en oändlighet. När man väl tror det ska runda av, så fortsätter det och det visar sig att det bara var halva tiden som hade gått. Jag satt verkligen och väntade ut klockan i slutet och ville bara att filmen skulle sluta.

Även en kritik jag gav första filmen är de svenska brytningarna skådespelarna har i filmen. Detta användes också i The Snowman från förra året och har inte förstått mig på grejen. Här görs det också och även här blir det distraherande. Detta är nog inget som utomstående förutom vi här i Sverige kommer lägga någon större krut på, men det var något jag inte gillade med Fincher versionen och det görs även här.

Med allt negativt ur vägen, kommer lite positiva saker med filmen. Främst Claire Foy som Lisbeth Salander är faktiskt väldigt bra. Hon är utan tvekan den bästa skådespelaren av hela bunten och bär nästintill hela filmen på sina axlar, gud vad jag önska hon hade fått en bättre film omkring sig. Det faktum att jag precis sett henne spela Janet Armstrong i First Man och nu Lisbeth Salander och försvinner totalt i båda rollerna, visar bara vilken sann talang hon egentligen är. Jag hoppas hon får en andra chans i en betydligt bättre film.

Regin av Fede Alvarez är ganska så bra, det märks att det ändå är en person som har ett öga för hur man placerar en kamera och har ett visuellt öga. För visuellt sätt så tilltalar filmen ändå och detta har även märkts på hans andra filmer. Det är ett högt tempo och där är en viss energi till filmen som man märker är något han har tillfört. Men då han var med och skrev manuset så är det 50-50 på honom i slutändan ändå.

I sin helhet är The Girl in the Spider’s Web inte en särskilt bra film. Mycket är på grund av handlingen som lyckas vara så generisk, förutsägbar och ändå smått förvirrande i skurkarnas motiv. Allting spelas mer som en James Bond film och allting är som taget ur en 90-tals spion/action film. Att filmen lägger så mycket krut på att Lisbeth bryr sig om detta barnet också som för övrigt inte är en bra skådespelare förbryllar mig, de spenderar totalt 5 minuter tillsammans och då ska tittaren per automatik bry sig när barnet blir kidnappat. Det är så himla löjligt allting och hur på blodigt allvar den tar sig själv. Allting som gjorde de förra filmerna minnesvärda eller obehagliga var att det finns den typen av människor där ute och samtidigt har du en intressant och engagerade mysterium i första filmen. Här bytts allting ut mot action och explosioner. Jag vet om att de ville röra om i grytan, men man måste också hålla sig sann till källmaterialet. Lyckligtvis blir inte filmen total skit tack vare Claire Foy som verkligen gör en bra insats som Lisbeth Salander och regin är skickligt hanterad. Dessutom får vi en liten kort speltid av Mikael Persbrandt vars karaktär är det närmsta vi kommer till vad originalfilmerna var ute efter. På kort speltid lyckas han skapa obehag. Men hade dessa element inte varit räddaren i nöden, hade vi haft ännu en The Snowman drygt ett år senare.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se The Girl in the Spider’s Web du också!

1
Kommentera

avatar
1 Kommentartrådar
0 Trådade svar
1 Följare
 
Kommentar med flest reaktioner
Hetaste kommentarstråden
1 Kommentarsförfattare
Mohammed Senaste kommentarsförfattare
  Prenumerera  
nyast äldst populärast
Notifiera mig vid
Mohammed
Gnu
Mohammed

Recensionen hade kunnat tas på mer allvar om ni brydde er om att korrekturläsa. Så mycket särskrivningar, stavfel och felaktiga meningsuppbyggnader att det känns tveksamt att skribenten tagit sig igenom grundskolan.