Suspiria

Synopsis

Baletteleven Susie (Dakota Johnson)antas till världsberömda Markos Academy i Berlin där hon snabbt blir favoritelev hos huvudläraren, den gåtfulla Madame Blanc(Tilda Swinton. En annan balettelev försvann efter att ha anförtrott psykoterapeuten Dr Klemperer att skolan tagits över av häxor. Kommer Susie att bli nästa offer för de mardrömsscenarion som utspelas innanför Markos Academys väggar, och är Madame Blanc inblandad? Nyinspelningen av skräckfilmsklassikern Suspiria är lika skrämmande som visuellt magnifik. Historien om dansskolan som döljer ofattbara grymheter i sitt innersta berättas nu av Call Me By Your Name-regissören Luca Guadagnino. Radioheads-sångaren Thom Yorke har gjort Suspirias suggestiva musik. Guadagnino har fått mycket kritikerberöm för spektakulära Suspiria, men det finaste betyget kom från skräckfilmsfantasten Quentin Tarantino som brast i gråt när han såg filmen.

"En blandad förtrollning"

Luca Guadagnino som regisserade fjolårets stora favorit Call Me by Your Name återvänder efter bara ett år tillbaka till biograferna med sin remake på skräckklassikern Suspiria från 1977. Hade man frågat folk innan vad de tyckte om idén att Suspiria skulle få en remake var de nog inte så pepp på det. Men när trailern dök upp så började allt fler folk få upp ögonen för den. Det var tydligt att Luca Guadagnino var ute efter sin egna idé och inte ville kopiera originalet. Faktum är så såg det riktigt fränt ut och även så när andra trailern släpptes. Men efter premiären på Venedigs filmfestival så kom de svajande recensionerna och kritiken. Ena halvan älskade det, andra halvan hatade den. Så det är verkligen en delad film sett till folk som sett den, men jag är inte så förvånad av det. Efter att både ha sett filmen på en tidig pressvisning förstår jag båda sidorna och folk kommer antingen hata detta eller älska det. Men eftersom jag är som jag är, så hamnar jag i mitten.

Vad jag uppskattar är att Luca Guadagnino inte försöker kopiera och göra en scen för scen remake av originalet. Detta är mer hans hantverk och hans vision att berätta denna historia. Grundhandlingen är densamma som i originalet, men allting däremellan skiljer sig åt. Det är en snygg film att kolla på och Luca Guadagnino gör det smarta valet i att inte dränka filmen i neon och starka färger som originalet. Utan väljer en mer grå-brun färg för att få fram en mer dyster och deppig look, vilket funkar för filmen. Det hjälper också den enormt att skilja sig åt från originalet. Kameraarbetet är super det med och märks att Luca är inspirerad och älskar giallo filmer överlag och framför allt skräckfilmer från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet. Den har den känslan till sig.

Stämningen och atmosfären lyckas även Luca Guadagnino skapa. Även ifall en del scener är utdragna och filmen har ett långsamt tempo. Så är där en viss stämning till allting och ett obehag som susar under filmens gång. Skådespelarna hjälper också att skapa denna typen av obehag genom att många inte är kända ansikten och de som är kända (Dakota Johnson, Tilda Swinton och Chloë Grace Moretz) försvinner helt i rollerna. Bokstavligen talat så spelar Tilda Swinton tre roller, varav en av dem är en äldre gubbe. Det ryktades länge och även i eftertexterna är karaktären Dr. Josef Klemperer listad att spelas av Lutz Ebersdorf. Men i verkligheten är det bara ett synonymnamn och det är Tilda Swinton under makeup men det går verkligen inte att se eller höra. Även Jessica Harper som spelade huvudrollen i originalet dyker upp i en liten scen som spelar frun till Dr. Josef Klemperer. Scenen där hon och han samtalar och pratar var en av de bättre och minnesvärda scenerna i filmen. Både på ett dramatiskt plan mellan de två karaktärerna, samt det var kul att se att även Jessica Harper fick en liten roll.

Filmen har även ett extra lager av dramatik som involverar karaktären Dr. Josef Klemperer, som har en bakhistoria till andra världskriget och där hans fru dog i 1943 i ett koncentrationsläger. Hela denna karaktären och hans bakhistoria är speciellt gjord för denna filmen som inte fanns i originalet. Biten med honom känns kanske inte så stor till hela bilden i vad som försiggår på skolan. Men det hela kommer ihop i en full cirkel mot slutet och är en av de bättre dramatiska bitarna som filmen har.

Det som dock gör att många blir delade på filmen är valet som Luca Guadagnino bestämmer sig för att berätta denna historia. Han tar en mer artsy inriktning och med den allt mer seriösare tonen, blir det på sina 152 minuter ganska så långsamt och inte till filmens fördel i min åsikt. Medan allting annat verkligen skiner, så ska man inte glömma bort vad grundhandlingen i denna filmen är och framför allt vad det hela gror ner i mot slutet och klimaxet. Jag tänker inte berätta vad det är, då denna filmen är mer öppen med det men det var en twist i originalet. Men jag kan säga så här, att välja en seriös dramatisk artsy berättande till en sådan här historia är inte rätt val att berätta på enligt mig. Självklart ska den vara seriös, det var originalet också. Men den visste också om vad för typ av film den var i grunden och hade lite over the top scener i sig. Här har du långa scener där folk pratar och allting känns väldigt kallt och det hjälper inte att det är en film på 152 minuter. Det går väldigt långsamt fram med ett söligt och sakta tempo och det känns som en oändlighet när klimaxet väl händer. Men klimaxet här följer lite av samma spår som originalet, vilket då gör att allt det andra tunga seriösa känns som en udda kontrast gentemot hur även over the top slutet på denna filmen är.

Det är detta som blir problemet för mig, att du har en grundhandling från förra filmen som Luca Guadagnino håller sig till och då likaså slutet. Men när man väljer en annan stilval och annan berättar metod där emellan, så blir det ett konstigt tonskifte mitt i allting som inte är till filmens fördel. Medan originalet var konstant i sitt berättande från början till slut, så här blir det svajigt.

Detta för mig är filmens största negativitet, då nästan allt annat är för mig väldigt bra och välgjort. Jag uppskattar och gillar artsy delen, men det blir för flummigt för filmens bästa mot slutet. Dessutom är 152 minuter för tok för långt, det hade kunnat och behövts klippas ner till 120 minuter.

Jag har dock en sak jag faktiskt anser är kriminellt för en sådan här film att göra. I slutet när klimaxet inträffar, så är där mycket blod och andra effekter. Men en del av det är datagjort, vilket för mig är den största synden en sådan här film kan göra. När du har en regissör som älskar denna eran av skräckfilmer som använder sig av praktiska effekter, för att sedan kasta in dataeffekter blir jag nästan förbannad över. Det är väl en självklarhet att en sådan här film ska ha praktiska effekter i sig hela tiden.

I sin helhet är Suspiria en blandad mix för mig. Jag gillar och uppskattar att Luca Guadagnino väljer en annan inriktning till att berätta denna historia och kopierar inte originalet rakt av, utan gör sin egna film. Det är snyggt från den daskiga färgen som passar till kameraarbetet. Men valet att ha en mer artsy och en seriös ton som vilar över ett väldigt långsamt och sakta tempo, blir lite retande ibland. Speciellt när slutet kickar igång och klimaxet inträffar så blir de två kontrasterna väldigt udda, för klimaxet och twisten här är ungefär densamma som i originalet eller snarare, båda två är lika over the top. Vilket då gör att den allt mer seriösare och allvarligare tonen blir svajigt och filmen känns som två olika filmer. Även ett stort minus för valet att ha datagjort blod och annat datagjort i klimaxet, som för mig är ett stort nej i en sådan här film. De 152 minuterna är också ganska för långa för det långsamma tempot. Musiken av Thom Yorke kommer dock sitta kvar länge efter man har sett filmen… Överlag är jag glad att jag såg den och där kommer vara folk som älskar denna filmen, medan andra hatar den. Jag placerar mig på en säker ruta mellan båda delarna.

SF Bio

Boka dina biljetter på Filmstaden och se Suspiria du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid