Superhjältarna 2

Synopsis

Allas vår favoritsuperhjältefamilj är tillbaka, men den här gången står mamma Helen i rampljuset, och pappa Bob stannar hemma med barnen Violet och Dash för att göra hjälteinsatser i vardagslivet och försöka sköta allt som har med ett "normalt" familjeliv att göra. Det är en tuff omställning för alla, och det blir ännu tuffare, för ingen av dem har ännu en aning om lilla babyn Jack-Jacks alla superkrafter. När en ny skurk smider en genial och farlig plan måste familjen tillsammans med Fryzo samarbeta igen, vilket är lättare sagt än gjort, även om de alla är superhjältar.

"En SUPER uppföljare lika bra som ettan"

Det har gått 14 år sedan vi senast såg Superhjältarna på bio. Allting slutade på en cliffhanger och nästintill alla som älskade filmen, har väntat ivrigt på nästa äventyr med alla våras favorit superhjälte familj. Det har varit en långsam väg hit. Vi har fått andra Pixar uppföljare längs vägen som vi inte riktigt bett om och som inte hållit kvalité riktigt. Den enda som var fantastisk var Toy Story 3. Men nu är den äntligen är, Superhjältarna 2. Trots det har varit 14 år för oss, är det precis den sekund vi lämnade Parr familjen i senaste filmen vi återser dem igen. Filmen börjar nämligen exakt där första sluta som att tiden inte har gått alls. På något sätt gör det att allting bara känns extra känslosamt och nostalgiskt. Frågan är dock, är detta en bra uppföljare? Den korta versionen är: Ja, detta är den bästa Pixar uppföljaren utöver Toy Story filmerna och är väl värt väntan!

Brad Bird återvänder som både manusförfattare och regissör. Han har själv sagt att han inte ville förhasta sig i att göra en uppföljare till första filmen. Utan kände han verkligen ville ha tiden att bearbeta och tänka ut en bra handling och en film som var värdig och lika bra som ettan. Vilket jag kan uppskatta enormt. Medan alla andra pumpar ut uppföljare vart annat år, så tar vissa personer sin tid att utveckla och komma på en bra idé. Man ska alltid ställa sig frågan, är en uppföljare nödvändig. I det här fallet har en uppföljare alltid varit en solklar grej, men man vill inte den ska bli förhastad och inte vara bra.

Ännu en gång är familjedynamiken helt underbar. Jag bara älskar se denna familjen integrera med varandra och samspelet de lyckas få fram från varje familjemedlem. Jag ser inte någon datoranimation här, jag ser tredimensionella karaktärer som utvecklas och är underbara att titta på.

Den här gången är det också Elastigirl som är ute på uppdrag och Mr. Incredible är hemma och tar hand om barnen. Vilket är passande och känns inte alls malplacerat bara för att vara inne med den nya tiden. Där är en förklaring och anledning som faktiskt är vettig. Vilket såklart bjuder på en del humor från Mr. Incredibles sida, som aldrig har varit hemma och passat barnen. Komedin framhävs ännu mer här än förra filmen. Vilket gör att där är mer komiska bitar man skrattar åt än i första filmen. Men det är inget som verken förstör första eller denna filmen.

Med animationen förstår man har utvecklats sedan första filmen kom ut. Man märker skillnad och här är den mer slätstruken och lite finare i kanterna. Men designen är densamma och det känns fortfarande som samma värld. Vilket jag gillar Brad Bird behåller och inte kör på nya moderna saker och ändrar allting, bara för att det har gått några år.

Actionscenerna är underbara det med. Jag skrev i min recension till första Superhjältarna filmen, att Brad Bird verkligen har begåvningen att distinkt kunna regissera och sätta sina fingeravtryck även i sina animerade filmer. Att han regisserar som om det vore riktiga människor. Actionscenerna är ett tydligt och bra exempel på det, som är fantastiska. Jag rekommenderar starkt IMAX 3D eller åtminstone den största skärmen du kan komma åt. Där är ett par riktigt höjdarscener i form utav action, där Brad Bird verkligen tar nytta utav att det är en animerad film.

Efter all hyllningskritik åt filmen, är detta säkert en solklara femma för min del. Faktiskt inte och där är en sak som gör att ettan är bättre än vad denna är. Jag håller kvar i att allting i denna filmen är minst lika bra som i ettan, förutom en sak. Skurken. Syndrome som var skurken i ettan var en betydligt bättre och utvecklad skurk än den vi har här. Det största problemet ligger i att, det är ännu en gång “twist” skurken som denna filmen drar. Något som både Disney och Pixar har gjort en hel del de senaste åren. Något jag verkligen avskyr, av två simpla anledningar.

Den första är att man ganska så lätt kan peka ut vem som kommer vara skurken. Speciellt för en vuxen och när du har en film som riktar in sig mer åt en lite vuxnare publiken, då filmskaparna bakom denna vet om vilka majoriteten av tittare denna filmen kommer vara (de som var barn när första kom ut). Så känns det lite meningslöst att köra på den typiska “twist” skurken för alla vuxna lär ha löst det långt innan avslöjandet i filmen inträffar.

Det andra är att, man får inte lika mycket sympati för skurken. Om du har en renodlad skurk från början. Kommer man under filmens gång förstå skurkens motiv bättre och få ett större förståelse för varför skurken gör som den gör. Men om du nu har att skurken först blir avslöjad i tredje akten, har du inte så mycket tid att utveckla motivet och oftast resulterar det i att skurken babblar i en 3 minuter lång monolog där de förklarar deras plan och varför de gör som de gör. Då har man som tittare svårt att få någon typ av sympati eller förståelse för man bara blir dumpad en enda lång monolog på sig. Som för övrigt går emot den klassiska repliken i första filmen “You sly dog! You got me monologuing!”

Jag måste också förvarna till de som har epilepsi eller är känsliga mot starkt ljus. Där är en scen i filmen som efter att ha varit i mörker ett litet tag, så är där mycket starka ljus som blinkar. Jag själv brukar inte vara så känslig mot sådant, men även jag började få lite rinniga ögon av den scenen. Så jag vill bara förvarna om denna scenen (det är när Elastigirl undersöker The Screenslavers hus).

I sin helhet är Superhjältarna 2 en fantastisk uppföljare och levererar verkligen och gör 14års väntan väl värt det. Filmen bygger vidare på familjen och handlingen om att superhjältar är förbjudna. Vi har samma härliga dynamik mellan familjerna och jag bara älskar att se på Parr familjen tillsammans. Vare sig det är stoppa skurkar, eller sitta vid middagsbordet och äta. Men det är också en uppföljare som inte följer samma mall som ettan och denna gången är det Elastigirl som är ute på uppdrag. Vilket funkar för filmen. Där bjuds även på mer humor än första filmen. Speciellt humor involverad bebisen Jack-Jack, vilket kan anses lite billigt. Men jag erkänner, jag skrattade. Största nackdelen är dock skurken, som gör att filmen inte riktigt når upp till samma nivå som första filmen. Annars är allting exakt lika bra och detta är definitivt en superuppföljare jag lär se om flera gånger. Nu är det bara att vänta 14år till på Superhjältarna 3.

Kortfilmen Bao som visas innan filmen är en söt film. Den spelar mycket på känslor om moderskap och relationen mellan en mor och hennes son. En del barn lär nog inte förstå slutet eller filmens syfte. Men för en del vuxna lär den nog gå hem och jag själv blev ganska så tagen på de korta 8 minuterna. Pixar lyckas även med sina kortfilmer att spela på ens känslor och få en att bli lite tårögd. Jag gillade den.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Superhjältarna 2 du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid