Papillon

Synopsis

Baserad på Henri Charrieres bok med samma namn. Man får följa Papillon och Dega, ett par fångar i ett franskt fångläger. Fångarna behandlas som boskap och Dega, som fängslats pga skattebrott, blir snabbt offer för den grymma miljön. Papillon är däremot en mer råbarkad karl och klarar sig bättre. Han hävdar sin oskuld och försöker gång på gång att fly från den ö där de hålls fångna.

"Ett bristande mästerverk"

Det känns ganska passande inför remaken, att recensera den klassiska och första Papillon filmen som kom ut 1973. Där Steve McQueen och Dustin Hoffman spelar huvudrollerna. Det intressanta med denna filmen är majoriteten som anses gilla denna och ser det som en klassiker är publiken och tittarna själva, medan filmkritikerna har varit med ljumna åt filmen. Vilket har gjort att inte lika många pratar om filmen i samma mening som de andra klassiska fängelsefilmerna så som “Escape from Alcatraz”, “Cool Hand Luke” och den bästa av dem alla, “The Great Escape” även den med Steve McQueen. Vilket är synd för jag tycker detta verkligen är en fängslande och välgjord film. Problemet är att den har sina brister på sina små ställen, vilket gör att den inte når upp till mästerverks nivå. Men jag kan inte undgå hur insatt jag faktiskt var i filmen.

Den bärande bristen filmen har för min del är tidshoppandet och man som tittare får svårt att känna av hur mycket tid som har gått och via det förlora lite utav förbindelsen till karaktärerna. Det är Papillon vi får följa under hela filmens gång, vilket gör att vänskapen som är centerfiguren mellan Papillon (Steve McQueen) och Dega (Dustin Hoffman) blir inte fullt ut det filmen vill ha det till. För halva filmen spenderar Papillon inte tillsammans med Dega, vilket gör att man känner en viss frånvaro från det andra. Samtidigt sätter det bara tittarens perspektiv i Papillons fötter och på så sätt känner vi av isoleringen och ensamheten med honom, vilket är en positiv sak.

Filmen skiftar också från olika miljöer. Från fängelset, till en isoleringscell, till att våra personer flyr så är vi någon annanstans och där är en segment där Papillon är på en ö med infödingar där inga dialoger sägs under en längre period. Vilket jag uppskattar, men det blir åter igen ett problem med tid och geografiskt vart man befinner sig. Hur länge följer vi Papillon genom åren och vart exakt befinner vi oss senare under filmen. Frågor som inte behövs förklaras kanske, men som gör att man har svårt att få ett samband mellan det hela.

Jag kan dock inte undgå att filmen försöker vara en “episk” film lite i samma veva som Bron över floden Kwai. Vilket den ändå uppnår vill jag säga. Men för att verkligen få ett starkt samband med tittaren kanske de skulle kört på de där extra 30 minuter och göra det till en 3 timmars lång episk film.

Samtidigt ska man se det man har framför sig och vad man får och det vi får är en riktigt bra film faktiskt. Den är fängslande, jag var investerad och insatt i allting och det går verkligen inte att förneka skådespelarnas insatser. Steve McQueen som är en av mina favorit skådespelare gör nog sin bästa insats här. Jag tycker om hans karaktär mer i The Great Escape, men skådespelarmässigt tycker jag han får skina mer här och briljerar i flertals scener. Speciellt när han är i isoleringen.

Fotot är en stor bärande axelroll också som lyfter filmen. Många har kritiserat lite grann regin av Franklin J. Schaffner. Det enda jag kan tänka mig är att han vill så mycket på så kort tid och det går fort ibland. Men samtidigt kollar jag på hur han väljer att berätta varje sak och hur han placerar kameran i sitt berättande. Bara det att filmen har en lång segment utan dialoger och bara musik är ett stort plus i kanten. Så jag kan inte riktigt hålla med om att regin är sådär, utan tycker Franklin J. Schaffner ändå gjort ett bra jobb. Även musiken av Jerry Goldsmith som var nominerad för en Oscar är härlig och passande.

I sin helhet är Papillon en film som går från och till att vara ett mästerverk. Mitt problem jag hade var användandet av tiden, som jag kände jag inte riktigt hade koll på. På 150 minuter speglas en lång period och ibland går det lite för snabbt och man har lite svårt att få en koppling till våra två huvudpersoner vars vänskap är en viktig central roll. Filmen skulle kört hela vägen ut på 3 timmar om jag ska vara ärlig. Men jag håller inte med om att filmen är ljummen eller bara okej som många andra kritiker anser den vara. Bara det faktum att jag var investerad och helt insatt i 150 minuter säger sin sak. Där är mycket bra saker i denna som bär upp mycket av det som brister. Skådespelet är topp, musiken underbar, fotot magnefikt och regin är bättre än vad den har blivit kritiserad för. Hade jag sett denna filmen som mindre hade det nog varit en film jag burit med mig och varit en av de jag älskat, då den passar in lite i de filmerna jag såg som mindre som jag håller varmt om hjärtat idag. Nu blev det inte så, men jag kan inte neka att jag precis sett ett bristande mästerverk.

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid