Pacific Rim: Uprising

Synopsis

Den världsomspännande striden mellan de omänskliga massförstörelsemonstren och människornas supermaskiner var bara början till den enorma attacken av mänskligheten som kommer att ske i Pacific Rim: Uprising. John Boyega (Star Wars: The Force Awakens) spelar den rebelliske Jake Pentecost, en gång en lovande Jaeger-pilot vars far offrade sitt liv för att säkra mänsklighetens seger mot de monstruösa "Kaiju". Jake har nu övergett sin utbildning och istället hamnat i kriminella kretsar. När ett ostoppbart hot hägrar och skakar världen ges Jake en chans att leva upp till sin fars rykte genom Mako Mori som leder en modig ny generation av piloter som vuxit upp i skuggan av krig. Deras enda hopp är att samarbeta och kämpa för rättvisan för att undkomma jordens utplåning.

"En av de större besvikelserna på väldigt länge"

Nu ska vi få en sak klart för oss innan jag påbörjar min recension på denna film. När det kommer till Guillermo del Toro filmer så är min personliga favorit Pacific Rim. Jag vill verkligen understryka ordet personliga, för objektivt så är det inte hans bästa. Det är Pan’s Labyrint och även filmerna Shape of Water och Devil’s Backbone är bättre på den fronten. Men jag har en förkärlek till kaiju genren. Jag växte upp med den och än idag är där inget häftigare för mig än att se monster fightas i en film. Godzilla är såklart favoriten, men bara att se monster fightas i en film är en stor underhållning för mig och jag bara älskar det rent ut sagt. Så då förstår ni kanske varför Pacific Rim är min personliga favorit av han. Då den erbjuder kaiju monster som fightas mot gigantiska robotar. Vad mer behöver man? Så jag var självklart förväntansfull på denna filmen och var en av de jag såg fram emot mest detta året. Tyvärr är det nog den största besvikelsen jag varit med om på väldigt väldigt väldigt länge. Och det svider att säga till en film som är gjord för mig.

Låt mig börja med karaktärerna. I första filmen är karaktärerna inte välskrivna, jag är medveten om det. Men man kommer långt med hjälp av skådespelarna och även charm och karisma, något som första filmen i vart fall hade. Jag brydde mig i alla fall om karaktärerna i första och satt aldrig uttråkad under människoscenerna och väntade på att monstren skulle attackera. Något som annars brukar vara en stor nackdel med kaiju genren överlag. Här däremot så får vi inte det. John Boyega är nästan där, men ännu känner jag att han inte riktigt kan bära en film på enbart hans karisma. För det har han, men det når inte riktigt ända fram här vilket verkligen hade behövts. För alla andra karaktärer är inget vidare. Alla de unga tonåringarna de tränar har noll personlighet och man bryr sig inte ett piss om dem. När filmen sen ber oss att bli känslosamt involverade när de beger sig ut i strid blir det bara löjligt. Scott Eastwood som överlag är en bra skådespelare är ganska så stel och ointressant här och tillför inte så mycket faktiskt om jag ska vara ärlig.

De återvändande skådespelarna, Charlie Day och Burn Gorman förstör filmen helt och hållet. I alla fall en av karaktärerna och som också har stor betydelse till handlingen i helhet. I första filmen är dessa två mer comic-relif, men de funkar perfekt som det i den filmen. Då Del Toro visste hur han skulle hantera dessa två karaktärer och låta de jobba utifrån varandra. Även scenerna Charlie Day har med Ron Perlman är underbara och har bra humor i sig. Så vad gör de här? Först så splittrar vi de två karaktärerna och låter de bara ha två scener ihop mer eller mindre. Sedan har vi Charlie Day bli skurken för ingen anledning. Okej där är en anledning. Om ni minns i första filmen så är där en scen där Charlie Day och Burn Gorman använder en läsare som kan läsa av kaijus hjärna och via det lyckas de lista ut deras hemlighet och var “kaijusarna” befinner sig. Men när detta hände så lyckades hjärnan tränga in sig i Charlie Day och har sedan dess styrt honom. Så nu är det typ en utomjordisk hjärna som styr Charlie Day så han blir skurken och tillkallar tillbaka “kaijusearna” så de kan förstöra jorden. Att ha en människoskurk är jag inte emot, det är något vanligt i många kaiju filmer. Vad jag däremot är väldigt mycket emot är att karaktären som Charlie Day spelade var en av de bästa bitarna om inte den bästa karaktären i första filmen. Här total förstör de hela hans karaktär och det är bara frustrerande när de enda två som egentligen kunde räddat filmen från de andra tråkiga karaktärerna, bli slängd åt sidan för att bli någon skurk kontrollerad av en kaiju hjärna. Det är riktigt riktigt riktigt tråkigt. De gör också en stor twist av det och varför man väljer att ha en twist i en kaiju film förbryllar mig. Så den enda karaktären filmen har som är sig själv från första är Burn Gorman och han är det bästa med filmen. Det märks att Charlie Day njuter av att spela skurken, men det blir inte desamma för mig som tittare.

Detta hade jag kunnat vara mindre aggressiv mot, om det inte vore för att detta har en stor del till handlingen överlag. För det förstör lite av underhållningen sen när fighten mellan kaiju och jaeger robotorna börjar fightas. För hela anledningen till att kaijus kommer tillbaka eller är med i filmen ens en gång, är för att Charlie Day är den som framkallar dem på grund av denna urlöjliga sidohandling. Så när fighten väl kickar igång mot slutet sitter jag mest och kan inte njuta för de förstörde en av de bättre sakerna med första filmen. Jag har karaktärer inuti robotarna jag inte bryr mig om och kaijus som är där tack vare att Charlie Day nu är ond. Nej det var svårt att få någon typ av underhållning här och det svider verkligen.

På tal om kaiju, låt oss prata lite om dem. De dyker inte upp fören de sista 20 minuterna av filmen vilket är väldigt väldigt väldigt tråkigt. Det är också bara tre stycken, vilket blir en besvikelse för oss som går och ser den för att se kaiju monster för vi får inte det vi betalar för. Men en cool sak händer och det är att de tre kaiju monstren omvandlas och “byggs” ihop till ett stort monster och det var rätt så coolt. Fighten i sig är ju höjdpunkten i hela filmen, men som jag skrev det är svårt att bli underhållen när du har de två faktorerna som stora drag som bär på allting egentligen.

Jag saknade också Del Toros regi för han har ju sin distinkta stil som ändå gav första filmen lite extra krydda ändå, även ifall alla fight scener inträffade i mörker och regn. Slutet på filmen är ett av de mest abrupta sluten jag sett också. För att efter visat titeln på filmen teasa en trea. Jag är öppen för en trea, men då måste karaktärer från första filmen återvända och nu har de också redan fuckat upp Charlie Days karaktär vilket är piss.

I sin helhet är jag djupt besviken på denna filmen. Som ett stort kaiju fan och älskare av monsterfilmer fanns där inte så mycket njutning att hämta här. Främst på grund av att alla handlingar som leder till slutfighten är riktiga frustrerande bitar. Allt från karaktärer man inte bryr sig om och skådespelare som inte har tillräckligt stark karisma eller kemi mot varandra som skådespelarna i ettan hade. Det de gör med Charlie Days karaktär är ologiskt och tråkigt då han var en av de bättre karaktärerna i första och det enda vi är fast med i denna är Burn Gorman, men han själv kan inte rädda filmen. Mako från första filmen återvänder också, men får inte mycket att göra och försvinner ganska snabbt. Det enda jag kan rekommendera med denna filmen är att se slutstriden när klippet läggs upp på Youtube. Jag vet det låter löjligt att bli så här arg och frustrerad mot en film som är om robotar som fightas mot kaiju monster. Men jag tar det på allvar och personligt och när de fuckar upp det så här mycket tar jag det personligt.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Pacific Rim: Uprising du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid