Ondskans svarta katt

Synopsis

En serie dödsolyckor utanför London visar sig alla ha ett märkligt samband – en svart katt. En övernaturlig katt som för död och olycka i sina spår. Vad har kattens ägare, Robert Miles, för samband med dödsfallen? Miles är en säregen man som säger sig ha kontakt med de döda. Jill Travers, en ung fotograf från London, börjar forska i händelserna. Hennes upptäckter är fasansfulla. Baserad på en novell av Edgar Allan Poe.

"En film om en mördarkatt som aldrig blir löjlig"

Någonstans i denna skräckmånaden måste där finns rum för antingen en Argento eller Fulci film och detta året bjuds det på Lucio Fulci, fast kanske inte riktigt den typiska giallo vi är vana att se från honom eller de italienska filmerna. Den här gången bjuds det på en katt, en svart katt närmare bestämt som går rundor och mördar folk. Filmen är svagt baserad på Edgar Allan Poe storyn med samma namn. Här är det en galen professor som använder psykologi för att ta döda personers andar in i katten och låter katten gå runt och döda folk som han inte tycker om. Det är uppenbart den svagaste biten i hela filmen då där är inte mycket till den, men filmen har en del annat som gör upp för det.

Främst har vi katten som mer eller mindre påminner om en seriemördare som Michael Myers eller Jason Voorhees. Så som den smyger upp på sina  offer för att sedan gå totalt bananas när den attackerar, den blir som ett monster. Man tror också att katten bara är med då och då, men den är med väldigt mycket. Så pass att jag skulle påstå det är den riktiga huvudpersonen i filmen. Varje scen katten är med är absolut filmens höjdpunkt. Likaså morden. Speciellt en scen där katten välter en gaslampa så hela huset börjar brinna och damen som bor i huset börjar slå elden med en kudde innan hon själv börjar brinna och slänger sig ut genom fönstret och ramlar ner på asfalten. Det är den bästa mordscenen i filmen och helt klart det mest minnesvärda.

Personen som spelar professorn (Patrick Magee) gör en bra insats. Han lyckas skapa en smått kuslig och obehaglig känsla kring denna professorn och hans blickar talar ett tydligt språk. Medan alla andra är bortglömda karaktärer, så är han helt klart den mest minnesvärda. Älskar scenen där han säger om katten “he has cheated death”. Med all mening en löjlig replik, men han lyckas leverera den.

Kameravinklarna är bra gjorda. En del är POV scener där kameran är på marken och vi är i kattens perspektiv, andra gånger är det kattens ögon och folk som hamnar i någon form av hypnos när de kollar in i kattens ögon. Även attackscenerna när katten attackerar fungerar.

Tyvärr så är inte mycket annat så minnesvärt av filmen. Som sagt, karaktärerna är inte intressanta och handlingen överlag är väldigt tunn och överdriven för filmens eget bästa.

I sin helhet är The Black Cat ändå hyfsad sevärd för en del aspekter. Katten och mordscenerna är höjdpunkterna på filmen och det är en del av dem faktiskt, så man får det man vill ha. Även professorn lyckas ge en obehaglig stämning till filmen, likaså är atmosfären ändå faktiskt bra skapad och gjord av Lucio Fulci och jag gillar kameravinklarna. Dock lider filmen av karaktärer och handling som tyvärr gör att den inte blir så minnesvärd i slutändan.

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid