Mr. Smith i Washington

Synopsis

En nyinvald, idealistisk senator från landet far till Washington och måste plötsligt kämpa en hård och ensam kamp mot cyniska politiker som gör allt för att förstöra och ruinera hans karriär.

"Det går inte annat än att älska Jimmy Stewart"

När det kommer till gamla Hollywood och framför allt guld-eran av Hollywood, tänker man oftast på de stora stjärnorna. Bland männen hade vi Cary Grant, Clark Cable, Laurence Olivier, Humphrey Bogart och många fler att räkna upp. Min personliga favorit utav denna högen har alltid varit Jimmy Stewart (James Stewart är hans riktiga). Hans sätt att porträtta dessa väldigt naiv,a oskyldiga men hoppfulla karaktärer har alltid sålt mig, för han gör det så förbannat bra. Dessutom har han charm och karisma som ingen annan från den här eran i mina ögon. Därför känns det bara passande att ge filmen som gav honom den här boosten i hans karriär en chans. Lyckligtvis gjorde den mig inte besviken, tvärtom. Detta är en av mina favoriter jag har sett med Jimmy Stewart.

Handlingen är där mycket att ta ifrån, både sett från ett politiskt synvinkel och även från ett människorätt synvinkel. Men jag håller mig oftast ifrån sådana ämnen i mina recensioner, då jag inte gillar och bli politisk av mig då sådant intresserar mig ytterst lite i det riktiga livet. Men för 1939 tar filmen upp en ganska så hett ämne som än idag går att diskutera. På grund av filmens heta synvinkel på senaten och hur den kritiserar vissa aspekter blev såklart en del personer som jobbade i Washington arga. Filmen blev till och med bannlyst i stora delar av Europa på grund av kriget.
En historia som verkligen berör är att det var den sista filmen som visades i Paris innan det “Tysk-ockuperade Frankrike” bannlyste alla amerikanska filmer. Enligt ett rykte ska en biograf ha visat filmen 30 dagar i sträck nonstop innan lagen kom igång.

Vad som gör filmen så älskvärd för mig är såklart Jimmy Stewart. Han är den perfekta personen som någonsin gått på denna jord, att skådespela som den naiva men vill så mycket karaktären. Han har en karisma och charm som är oslagbar och varje gång han är framför kamera. Hans porträtt som Jeff Smith går inte annat än att älska. Hans glädje att befinna sig i huvudstaden och bevittna “kapitolium” och hans energi bara att få vara vald senat gör att man hejar på denna mannen genom hela filmen. Han säger i filmen “Either I’m dead right, or I’m crazy!” Även om han hade varit det sistnämnda hade vi fortfarande älskat honom och beundrat honom för det oavsett.

Jag gillade samspelet mellan Jimmy Stewart och Jean Arthur. Man vet redan rätt så tidigt att de lär bli kära i varandra, då det är något som finns i alla dessa klassiska filmerna. Men jag tycker Frank Capra lyckas göra det på ett intressant sätt här. Han låter dem inte falla för varandra vid första ögonkastet. Utan låter dem utvecklas och lära känna varandra först och jobba mer som partners i början. Sättet de avslöjas på om att den ena är kär i den andra, tyckte jag också var ett litet klyftigt sätt att säga det på.

Angående Frank Capra så gillar jag hans regi här. Där är en scen där Jimmy Stewart har en konversation med en dam som han tycker är fin. Under samtalet märker man att han är nervös. Capra väljer då att fokusera på Mr. Smith händer och hatten han håller i, vilket jag tycker är ett snyggt sätt att visa känslorna Mr. Smith har under samtalets gång. En av de scener som sticker ut för mig och det är en sådan simpel en, men säger så mycket.

Det enda negativa jag har att ge filmen är två saker. Som tyvärr sjunker filmen ett snäpp i betyg.
Den första är att filmen ibland kan bli lite patriotisk i den typiska amerikanska andan som vi alla är bekanta med idag. För 1939 kanske det var okej, speciellt under krigstider (även ifall USA ännu inte var med i kriget när den kom ut). Men idag blir det lite för mycket och det avspeglas speciellt i början när Mr. Smith besöker “kapitolium” och diverse texter dyker upp om frihet etc. Det blev lite för mycket helt enkelt.
Det andra är slutet, som jag egentligen inte har något större problem med. Mer än att jag kände det behövdes en extra scen för att avsluta allting. Frank Capra ska ha filmat ett original slut, men som klipptes bort på grund av att speltiden blev för lång. Vilket är synd, för när jag läste manuset på hur det skulle sluta (finns på IMDb). Så känner jag att det hade varit det definitiva slutet på filmen, än det som vi har nu. Det är inget fel på det, men jag känner att jag inte hade haft något emot dem där extra minuterna för att få ett avslut på karaktärerna. Som det är nu får vi snarare ett avslut på handlingen, men inget ordentligt på karaktärerna.

I sin helhet är Mr. Smith Goes to Washington en underbar film att kolla på. Idag kanske många kan bli uttråkade av de utdragna dialogerna och scenerna i senaten, men jag fann inte en enda sekund vara tråkig eller långsam. Jimmy Stewart är helt fantastisk och underbar i rollen som den normala men naiva Jeff Smith. Hans energi och entusiasm när han får bevittna Washington går inte annat än att älska, Jimmy Stewart var perfekt i dessa typer av roller och jag älskar allting den mannen har gjort skådespelarmässigt. Filmen har också en stark handling i centrum av allting som känns aktuell även idag på många avseende. Trots de negativa aspekterna med slutet och det patriotiska, är det en av Jimmy Stewarts bästa insatser och filmer. Detta är en film jag lär återkomma till under min livstid.

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid