Mr. Sardonicus

Synopsis

Sökandet efter en vinstlott i faderns grav får Sardonicus ansikte att frysa till en hemsk grimas. Han uppsöker en läkare för behandling och resultatet är till och med värre än det var innan.

"En bra idé men sisådär utfört"

Mr. Sardonicus är regisserad av William Castle, mannen som är ökänd för sina gimmick skräckfilmer. Han lekte oftast med publiken i biosalongen och de var oftast delaktiga i filmen och så även denna. Det handlar om en doktor som blir anlitad av hans ex-frus man Mr. Sardonicus att bota honom från ett hemskt leende han fått via en förbannelse. Via en flashback berättar han att han fick det hemska leendet för att han öppnade sin döda fars grav, för han begravdes med en vinnande lott. Detta kallas för en “ghoul” som William Castle i början förklarar vad är. En person som plundrar gravar och sedan äter dess döda kropps kött. Filmen går aldrig så bisarr, men det är fortfarande ett fantastiskt intro av William Castle.

Filmen överlag är bra, men det är mycket tack vare atmosfären, stämningen och effekterna på Mr. Sardonicus ansikte. Man ser inte ansiktet så ofta, då makeup effekten ska ha varit plågsam för skådespelaren så man valde att dölja mycket av ansiktet med en mask. Masken påminner en del om den i Alice Sweet Alice eller Fantomen på Operan. Där är också mycket dimma, ett slott, en kyrkogård och i härlig svart och vit. Det bygger upp en fantastisk stämning som absolut påminner om de gamla Universal monsterfilmerna.

Dock lider filmen lite i själva handlingen och valet av berättandet. Man försöker kontant göra Mr. Sardonicus till en person man ska hata, men valen man ger tittaren känns mer vaga och ges ingen större förklaring till en del av hans handlingar, som att tortera kvinnor och lägga blodiglar på deras hud. Sedan tvingas doktorn att hjälpa honom, enbart för att han har ett förflutet med hans fru och han vet om att doktorn och hans fru fortfarande har känslor för varandra. Det är ganska tunt och känns något framtvingat bara för att ha en anledning till varför doktorn hjälper Mr. Sardonicus.

I slutet så kommer William Castle tillbaka och ber publiken hålla uppe en röstningslapp där det är en tumme upp och en tumme ner. Höll man tummen upp så gav man nåd till Mr. Sardonicus men gav man tummen ner så straffades hand i slutet. Än idag underhålls man av hur William Castle ler och leker med publiken och ber en längre bak hålla kortet högre upp eller barnet längst bak ska sätta sig ner. Det ger en tidlös känsla som idag tyvärr är borta. När han har räknat alla rösterna ler han bara mot kameran och säger “punishment it is”.

Man tror dock att två slut var filmade, men så är inte fallet. Bara ett slut filmades och visades vilket var “punishment” slutet. Rykten säger att där ska finnas ett till slut där ute, men ingen har kunnat bekräfta något. Enligt IMDb ska det också bara finnas ett slut, då William Castle ska ha planterat in röster i biosalongerna som sa “punishment”. Där av var rösterna riggade redan från start. Det hade dock varit kul att idag göra en liknande sak, där man har två olika slut filmade och där varje biosalong hade tagit och räknat rösterna individuellt. Fast samtidigt hade det säkert tagit upp mycket av dötid och vänta på ett slut och det tålamodet finns nog tyvärr inte idag i den yngre generationen. Det är synd, för jag hade verkligen älskat att få uppleva någon typ av sådan här sak på riktigt.

I sin helhet är Mr. Sardonicus en duglig film en sen kväll. Det som räddar upp den är mycket av stämningen och atmosfären samt effekterna. Men handlingen är väldigt tunn och mycket känns framtvingat bara för att ha ett slutresultat eller motiv för karaktärerna. Vilket är lite tråkigt. Dock älskar jag när William Castle är framför kameran både i början och slutet när han ska räkna rösterna. Det får mig att tänka tillbaka till en tid då en bioupplevelse var ett event och man hade kul och lekte med publiken. Idag hade det aldrig funkat tyvärr, men man kan alltid drömma.

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid