Mot solnedgången

Synopsis

Misako skriver filmtolkningar för synskadade. Med en blick som ständigt iakttar sin omgivning ser hon nyanser som ingen annan. På en filmvisning träffar hon fotografen Masaya, vars syn håller på att bli sämre och sämre. Tillsammans lär de sig se världen genom nya ögon. Cannes-prisade regissören Naomi Kawase, som bland annat låg bakom hyllade Under Körsbärsträden, visar återigen att hon är en mästare på att skapa stora berättelser med små medel.

"Vacker och poetisk "

I den japanska regissören och manusförfattarens Naomi Kawases nya film Mot solnedgången, eller Hikari på japanska få vi följa Nakamori. Han är en åldrande före detta fotograf som inte längre kan utföra sin passion längre då han har blivit nästintill blind. Vi får även följa Misako som är en ung kvinna som skriver syntolkningar till filmer. Hon presenterar sina tolkningar för en blind testgrupp som bedömer kvalitén av dem. I denna testgrupp ingår Nakamori och det är så dessa två karaktärer möts. De påbörjar en sporadisk vänskap som utvecklas till något större under filmens gång. Vi får följa ett intimt porträtt av två människor som vid första anblick verkar vara olika varandra. Men när de lär känna varandra inser de att de kompletterar och behöver varandra då de båda kämpar mot motgångar i sina liv. Nakamori med sin försämrade syn och Misako med sin döda far och senildementa mor.

Två omaka människor som blir vänner är ju en väldigt simpel historia som man har sett förr men Mot solnedgången skapar en väldigt autentisk och minnesvärd upplevelse. Den undviker klyschor och levererar en gripande och välgjord upplevelse. Det är främst en oerhört vacker film. Hur ljuset används är verkligen anmärkningsvärt. Många scener är filmade med naturligt ljus och detta förhöjer det övergripande estetiska värdet. Dessutom håller sig kameran alltid nära karaktärerna. Det är inte ofta som vi får se helbilder eller ens halvbilder utan kameran håller sig mestadels på en närbild av karaktärernas ansikten. Det är även ofta som det förekommer att kameran ligger på extrem närbild med fokus på ögonen. Detta väldigt närgångna kameraarbete kan te sig obekvämt för tittaren men det verkar i symbios med tematiken. Filmen handlar om att se. Att se det vackra runt omkring en och att uppskatta att man får ta del av det. Att se vad finns bakom en raserad man som är nästintill blind. Att se det som är bra i sitt liv.

Den bedriver ett poetiskt narrativ. Manuset är väldigt välskrivet och har en lågmäld känsla där man inte matas med för mycket dialog. Skådespelarnas oerhörda kompetens förmedlar djup och styrka i sina interaktioner där varje ord har tyngd. Tystnad används också som ett berättande verktyg och då får vi ta del av filmens fantastiska ljudbild där varje miljö känns äkta och påtaglig. Då blindhet berörs mycket är detta ett väldigt logiskt grepp att använda. Tillsammans skapar alla dessa element en poesi som uppmanar tittaren att uppmärksamma både bild och ljud på ett mer detaljerat sätt och ta in världen som filmen delar med sig av.

Kaweses verk gör många saker bra men det finns också sämre aspekter.  De två huvudpersonernas karaktärer blir inte tillräckligt utvecklade under filmens gång. Det finns mycket hos dem som man skulle vilja veta mer om. Deras romans känns också underutvecklad och inte helt motiverad. Då detta är en stor komponent av filmen så tar det mycket från den allmänna uppskattningen. Filmens tempo är också inte helt felfritt. Längden är lite över en och en halv timme men den känns mycket längre. Det var många scener som inte kändes helt nödvändiga och andra som kunde trimmats ner.

Trots vissa brister är Mot solnedgången en stark och gripande film som utforskar kraften av att se. Den råder de som lever i mörker att försöka se ljuset och omfamna livet på alla sätt som är möjliga.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Mot solnedgången du också!

Kommentera

Bli den första att lämna en kommentar!

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid