Mary Shelley’s Frankenstein

Synopsis

Dr Frankenstein lyckas återskapa en ny männsika med hjälp av kroppsdelar. Den nya skapelsen har ett hemskt utseende, och då doktorn lyckas få liv i honom blir stadsborna förskräckta och utpekar honom som ett monster. Monstret flyr sin väg för att söka efter sin far.

"En modern uppdatering som svajar"

År 1992 kom Bram Stoker’s Dracula ut regisserad av Francis Ford Coppola. Två år senare tar han på sig producent rollen och lämnar över regin till Kenneth Branagh och gör en adaption av Mary Shelley’s Frankenstein. Båda två uppenbarligen är moderna nytolkningar på de klassiska filmerna, men försöker hålla sig närmare källmaterialet på böckerna de respektive är baserade på. Dock så lyckas både Bram Stoker’s Dracula och denna lämna mig med blandade känslor, mycket har med handlingen och valet av berättande att göra.

Mycket av filmen består av att man väljer att ha en högre budget, med mer kända skådespelare och tilltalar en mer större publik och försöker även satsa på en liten Oscar statyett. Filmen känns ibland nästan för rädd för att känna sig som skräck och lägger mer fokus på dramatiska bitar. Detta har jag inget problem med, men filmen blir ganska så långsam trots en speltid på 123 minuter.

Skådespelarna är också en del som gör att filmen passar mer in som en kostymdrama, i det att alla överreagerar och överspelar till max. De ska alltid skrika eller göra en dramatisk sak med kroppen. Så pass mycket att det blir roligt och man börjar skratta åt vissa av skådespelarnas agerande. Den som faktiskt lyckas bäst och är nertonad är Robert De Niro som Monstret. Fast där är en scen där även han får överspela. “I will have revenge! FRANKENSTEIN!”

Laboratoriet som Victor Frankenstein använder är verkligen en udda sak. Det går knappt att beskriva och sättet han använder elektriska ålar till att få personer tillbaka i livet kändes väldigt udda, men jag accepterar det. Vad som gör det hela ännu mer skoj är att när han skapar monstret så springer han omkring med bara byxor men ingen tröja alls, medan kameran rör sig fritt och vilt och följer alla hans rörelser. Det är lite som att följa en apa som svingar sig igenom i djungeln.

Frankenstein spelas av regissören Kenneth Branagh och han gör ett okej jobb, men tyvärr lämnar han inte direkt något intryck som helhet. Robert De Niro är som sagt den skådespelaren som sticker ut mest och gör bäst ifrån sig, fast alla karaktärerna är sisådär skrivna rakt igenom. Där är dock sympatiska och känslosamma scener som involverar monstret så tittaren får en bättre förståelse för hans handlingar. Helena Bonham Carter spelar Frankensteins fru och syster (ja, det är en sådan typ av film). Hennes roll blir senare i filmen att bli den så kallade “Bride of Frankenstein”, fast hon är inte med så mycket i den formen. Hennes sätt att avsluta allting på är en av de mer ihågkomna bitarna från filmen.

Favoritscenen måste dock vara när Frankenstein och Monstret har ett samtal i en grotta och monstret förklarar hur han mördade en viss person och hur lugn och sansad Frankenstein är. Här är dialogerna som vassast som annars svajar de med.

Set-designen och scenografin är helt klart på topp och med en sådan här budget är det att förvänta sig. Jag älskar framför allt trapporna i Frankenstein huset som inte ens har ett räcke och så fort jag såg det tänkte jag att vem som helst kan ju ramla ner på golvet när man är högst upp och dö. Detta är såklart en sak som händer senare i filmen, men av någon anledning så fascinerades jag av de trapporna.

I sin helhet är Mary Shelly’s Frankenstein en film som lämnar mig med blandade känslor. Jag gillar den moderna uppdateringen och försöket att efterlikna boken mer. Men det blir för mycket överspel från skådespelarna och slutresultatet med halvdant skrivna karaktärer och försöket att tro filmen är större och bättre än vad den egentligen är, resulterar i att de 123 minuterna blir något långsamma och ibland inte särskilt intressant. Dock är Robert De Niro bra som monstret och scenografin/set-designen märks det har lagts pengar på. Där är ett par minnesvärda och brutala scener. Men mot slutet känner jag mer kärlek för de gamla klassiska filmerna än dessa modernare versionerna.

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid