Life Itself

Synopsis

Stjärnor som Oscar Isaac, Olivia Wilde, Antonio Banderas, Olivia Cooke och Annette Bening strålar samman i det livsbejakande dramat Life Itself, där en och samma händelse kommer att påverka många människors liv. Vi får följa en rad livsöden över årtionden, från gatorna i New York till den vackra spanska landsbygden.

"Pretentiöst dynga"

Mina damer och herrar, har ni hört talas om livet själv? Hur det inte alltid går som man tänkt sig och du kommer stöta på motgångar och att allt inte är en dans på rosor. Inte? Perfekt då är filmen Life Itself den perfekta filmen för dig som bokstavligen talat scen för scen visar hur tufft livet kan vara och hur incidenter kan leda till en annan persons möte. Detta är årets Collateral Beauty, där den desperat tror och försöker vara något tänkvärt och djupt. Men det är bara slafs och pretentiöst skit redan från starten. Detta är utan tvekan en av årets sämsta filmer.

Filmen börjar med en berättarröst av Samuel L. Jackson där han snackar om vad en hjälte är. Men allting är bara ett manus inuti filmen som Oscar Isaac skriver inuti en Starbucks med hipster skägg och keps, för dem personerna älskar vi alla. Det roliga här är att i manuset han skriver så blir hjälten påkörd av en buss och Samuel L. Jackson bokstavligen talat säger “hell no I’m out of here” och går från filmen och ser honom aldrig mer igen. På sätt och vis förstår jag honom.

Sedan introduceras vi till Oscar Isaac och Olivia Wilde i en tillbakablick för Oscar Isaac berättar allt detta för sin terapeut då han och Olivia Wilde har gjort slut. Men här blir det första problemet med filmen och som är en röd tråd genom hela. Vi som tittare har redan räknat ut att Olivia Wilde är död och är den som blev påkörd av bussen i verkligheten. Men filmen vill tro att dem bara har gjort slut för att sedan släppa denna twisten 30 minuter in som att det är en chock. Filmen gör dessa konstanta saker genom hela filmen och försöker knyta ihop varje karaktärs historia till en enda, men tittaren har redan listat ut allt och vart filmen är på väg långt före. Så filmen tror man sitter där som en idiot och inte fattar någonting.

Så Olivia Wilde dör men barnet som hon är gravid med överlever. När Oscar Isaac berättat klart sin historia för sin terapeut (det är 6 månader efter olyckan) så skjuter han sig själv i hennes rum och den historien är över. Vi får sedan följa deras dotter spelad av Olivia Cooke och hur hon bor med hennes farfar spelad av Mandy Patinkin. Hon är såklart döpt till Dylan eftersom Oscar Isaac och Olivia Wilde älskar Bob Dylan och citerar han och hans låtar tusen gånger under filmens gång. Hon har ett eget band som heter PBJ som är en referens till Peanut butter and jelly sandwich. Något som Olivia Wildes mamma åt första gången hon mötte hennes far så det är en full sluten cirkel (jag blir nästan spyfärdig hur pretentiöst allting är).

Fram tills nu är där en positiv sak med filmen, i det att man kan samla ett gäng kompisar och göra narr av filmen och skratta över dess pretentiös. Lite som Winter’s Tale som är en perfekt sådan för mig och mina vänner. Men sedan kommer vi in till kapitel 3. Ja filmen är indelad i olika kapitel för såklart den är. Där Antonio Banderas kommer in i bilden och detta blir en långsamma och plågsamma delen av filmen som är riktigt tråkig. Vi har en full monologscen där Antonio Banderas (som äger en olivfarm) pratar till en annan arbetare där om hans livs historia. Han börjar prata om sin far som är en skitstövel i 10 minuter. När man tror han är färdig börjar han prata om sin mor i ytterligare 10 minuter. Jag kanske överdriver lite med tiderna här men poängen är att hans monologscen pågår i evigheter och resulterar i absolut ingenting. Arbetaren blir chef för de andra då han gör arbetet rätt för han plockar oliverna för hand som är det rätta sättet. Arbetaren går till en tjej han gillar och de blir ihop, gifter sig, får barn och bor i ett stort hus som Antonio Banderas har gett dem då han är rik. Efter att Antonio Banderas har gett en jordglob till barnet och pratar om Amerika och New York, så planerar familjen såklart en resa till New York. De sitter på en buss och barnet går fram och distraherar chauffören vilket resulterar i att den kör på Olivia Wilde som är gravid. Så vi har denna oändliga historia som pågår i 30 minuter allt med spanska dialoger bara för att få fram att denna familjen är orsaken till Olivia Wildes död. Ännu en gång så listar tittaren ut att det är barnet i denna familjen som kommer orsaka olyckan långt innan filmen berättar det. Det är plågsamt och outhärdligt minst sagt och man bara väntar på filmens avslöjande.

Redan nu har man som tittare också listat ut att barnet kommer bli ihop med dottern Dylan i framtiden. Men det avslöjas såklart efter kapitel 4 som handlar om barnet som vi får följa i ytterligare 20 minuter och hans liv och hur han till slut mötte Dylan för första gången. Hela andra delen är rent ut sagt tråkig och medan man kan skratta åt första halvan och göra mer narr, så blir tempot långsammare i andra och inget av större värde händer mer än att knyta ihop till de andra personernas liv. Tänker man efter så hade Antonio Banderas inte gett barnet jordgloben från början, så hade ingenting av detta hänt så allting är mer eller mindre Antonio Banderas fel.

Under hela filmens gång är där en berättarröst som förklarar alla känslorna och detaljerna. Även detta är en stor svaghet för filmen och ännu en pretentiöst sak. För berättarrösten berättar om livet och alla personers relation till varandra och deras exakta känslor. I slutet visar det sig att det är Dylans dotter som berättar hela denna historien på en föreläsning från hennes bok. Så allting är mer eller mindre en bok som blir berättad för oss. En pretentiös jävla bok som är skit.

Filmen har också denna besatthet av 90-talet och framför allt till filmen Pulp Fiction. Dialogerna tror den är speciell så som när Oscar Isaac pratar om Natalie Portman och säger till sin terapeut att de borde ha en Natalie Portman filmkväll med filmer som Beautiful Girls och Léon. Filmen tror den är cool i sådana situationer, men det är bara “blah”. Där är få personer som lyckas med sådana dialoger som typ Tarantino. Men de flesta lyckas inte för det känns bara som att filmen försöker vara hipp och tror den är unik men är dynga som mycket annat som försöker kopiera andra filmer.

Filmens titel kommer också efter en uppsats som Olivia Wildes karaktär skriver på högskolan hon går på om hur berättarrösten i en film inte går att lita på och talar icke sanning. Där livet själv är den enda säkra källan och hon går vidare om hur hennes teori fungerar. Grejen är det att sådana personer finns hela tiden i filmskolor och jag är ledsen, men oftast så är det den typen av människor som blir hånade. För saken är det att det kan inte bli mer pretentiöst än när hon förklarar allt detta och både hon och filmen tror de är speciella och unika. Det är det inte, du pratar bara dynga.

Filmens budskap om att livet är en berg och dalbana och sättet den bara är deprimerad om att placera varje karaktär i någon form av misär känns bara deppigt. Dan Fogelman som både regisserat och skrivit manus måste vara otroligt cynisk till världen och inte ser något positivt. Livet är skit, vi vet, lev med det där är positiva saker också att leva för.

En annan sak jag märkte. För att vara en film som utspelar sig under flera generationer och decennier, så känns allting som det är nutid. Inget som är förr eller längre fram i tiden skiljer sig, så allting känns bara som det utspelar sig en vecka i New York år 2018. Är inte detta en viktig detalj egentligen…

I sin helhet är Life Itself utan tvekan en usel film och en av årets sämsta. Man räknar ut hur allting är och kommer sluta långt före filmen avslöjar det. När den väl gör det tror den att tittaren är en idiot som inte kunde lista ut det på förhand. Dialogerna är spyfärdiga och filmens desperata försök att förknippa allting ihop och koppla allting samman kändes desperat, speciellt Dylans bandnamn och referensen till hur hennes mormor och morfar träffades. Det är skrattretande uselt. Sedan kommer andra halvan som bara är tråkig och seg. Berättarrösten tillför ingenting mer än att berätta varje detalj så som karaktärerna känner och hur allting hänger ihop. Filmen tror den är djup och har något att säga om livet och alla våra möten i livet, samtidigt som den är deppig och ser livet på ett cyniskt sätt. Men det är bara pretentiöst skit som gör en spyfärdig.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Life Itself du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid