Hereditary

Synopsis

En kvinna som försöker komma över sin moders död börjar sakta misstänka att det något ondskefullt håller på att hända med hennes dotter. Eller hennes son. Eller i henne själv...

"En unik skräckfilm som levererar"

Jag brukar ha en regel när det gäller mat. Om jag inte kan uttala namnet på maträtten så äter jag oftast inte det, då det brukar lämna en dålig smak i munnen. Den regeln bör inte appliceras på filmtitlar, då jag har haft jätte svårt att säga denna filmens titel. Men ack så bra den är, riktigt bra. Detta är en av de bättre skräckfilmerna jag har sett på senare år. Men det är en film som kommer dela mycket av folket som ser den. Vilket är förståeligt. Det är en långsam film, som tar sin tid att bygga upp. Dess huvudpoäng kommer inte fram fören de sista 10 minuterna. Där är heller inga jump-scares för att underhålla eller hålla något högt tempo igång bara för att skrämma tittaren. Allting av detta är en stor hand till varför jag älskar filmen. Jag gillar och se den lite som en blandning mellan en mainstream skräckfilm och din art-house skräckfilm så som The Witch, The Babadook och It Follows. Alla tre skräckfilmer jag verkligen har gillat men som kanske inte riktigt gått hem hos publiken. Denna bör läggas till i den kategorin.

Jag vet inte hur djupgående och hur mycket jag bör skriva om denna filmen. För ju mindre du vet desto bättre. Jag själv såg inga recensioner inför filmen, jag såg bara trailern en gång innan jag såg Truth or Dare filmen på bio. Jag visste ytterligt lite om handlingen och det är jag väldigt glad för. För jag har nog inte suttit i en salong och haft obehag sedan Utøya 22 juli detta året. Innan dess behöver jag verkligen tänka efter.

Regissören Ari Aster gör här sin debut som regissör i långfilmsformat. Han har bara tidigare gjort kortfilmer och det märks redan vid första scenen, att detta är en person som kan sin sak inom denna genren. Han kan bemästra i att bygga upp en stämning och vet hur han vill vinkla kameran och får det han vill ha. Filmen bygger inte på några jump-scares och stämningen och obehaget karaktärerna känner av är något man får dela med sig under filmens gång. Där är till exempel något som är i hörnet i mörkret som avbildar en person, något jag själv anser är det läskigaste att bevittna i en skräckfilm. Då jag ibland själv vaknar om nätterna och tycker mig se någon i hörnet titta på mig.

Vad jag verkligen gillar med denna filmen är att det är en familjefilm, i en skräckfilm så att säga. Detta är mer eller mindre ett familjedrama och denna hemska otur familjens blodband har haft genom åren och är någon form utav förbannelse. Modern som har levt med sin familjeband där allting har gått åt helvete och död ligger nära till hands. En son som bevittna en hemsk sak när han var yngre som han försöker förtrycka och leva med. Mitt i allt har vi pappan som försöker hålla sig lugn och sansad och ser till att alla håller någon form av vett i huvudet. Alla behandlar saker och ting på olika sätt och deras bearbetning efter en persons död.

Toni Collette som spelar mamman är nog den bästa insatsen jag sett av en skådespelerska i år och förtjänar en nominering när det är Oscar säsong. Men det lär hon inte vara, men insatsen hon ger är femstjärnig. Dottern spelad av Milly Shapiro som också gör sin filmdebut i en långfilm här är otroligt övertygande. Man tror de går ett håll med hennes karaktär, men sedan går de en helt annan väg och den klyschiga vägen man tror hennes karaktär lär vara, blir inte så.

Modern bygger också mycket modellhus i filmen som ett jobb åt företag. Dessa använder regissören Ari Aster väldigt mycket i sitt berättande till det visuella vilket gör att filmen har en unik stil också. Så det är inte bara valet i att berätta denna historia som görs unikt, utan även det visuella berättandet. Det märks också av musiken och av vissa kamerabilder att Kubrick inspirationen inte är långt ifrån heller.

Där är så mycket mer att nämna, men då måste jag går in mer djupgående. Vilket jag inte tänker göra för som sagt ju mindre du vet desto bättre. Efter ni har sett filmen lär ni förstå vilka stora tunga punkter det är som jag menar.

I sin helhet är Hereditary en skräckfilm man ska gå in med så lite vetskap som möjligt. Det är en skräckfilm som verkligen levererar på den unika fronten. Även ifall man kanske i grund och botten har sett detta göras förr, så är det hantverket bakom filmen som är unikt och nytt. Vilket gör att filmen känns fräsch. Det är också en skräckfilm som faktiskt levererar på skräckfronten och där är läskiga scener i filmen som jag blev rädd för. Skådespelarna är enastående och framför allt Toni Collette som modern Annie. Hennes sorg och obehag är det bästa jag sett från en skådespelare i år. Sedan att allting spelas som en familjedrama men är invirad i denna sjuka skräckfilm med diverse twister och obekväma scener. Man tror den går ett håll, men sedan går den något annat. Det är sällan jag lämnar en film med den känslan jag lämna Hereditary. Men det är en känsla som tyder att jag sett något riktigt bra och något som jag kommer komma ihåg ett bra tag framöver.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Hereditary du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid