Every Day

Synopsis

Every day är baserad på David Levithans kritikerrosade New York Times bästsäljare med samma namn. Den berättar historien om Rhiannon, en 16 årig tjej som blir förälskad i en udda och spännande figur som kallar sig "A". För A är livet minst sagt annorlunda. Hen vaknar varje morgon upp i en ny kropp, i ett nytt liv. Hen vet inte varför, bara att det är så. Och A anpassar sig ända tills hen möter Rhannon och blir förälskad. Tillsammans kämpar de varje dag för att hitta varanda utan att veta var eller i vem A ska dyka upp. Ju mer förälskade de blir, dessto svårae blir det att älska någon som föändras var 24:e timme. Tillsammans måste de till slut fatta det svåraste beslutet av dem alla.

"Ett bra koncept som går förlorat i en "meh" film"

Every Day är ännu en film i mängden, som tilltalar till tonårspubliken. Där något udda eller märkligt händer med en vis person och huvudpersonerna är kära i varandra och där av måste de hitta en lösning, eller leva med den udda händelsen. Ibland är det en sjukdom som det oftast är. Eller så kan det vara som i denna. En person vaknar upp i en ny kropp varje dag, denna person kallar vi för “A”. A faller för vår huvudperson Rhiannon och därifrån blir det en romantik som man kan lista ut inom loppet av 5 minuter.

Jag satt ivrigt och vänta på att något stort skulle inträffa, eller den obligatoriska “twisten” mot slutet som dessa filmerna brukar ha. Men det hände inget speciellt. Filmen bara var där, berättade denna romantiska historia vars slut man kunde lista ut tidigt. För att senare bara sluta, utan några som helst större komplikationer. Jag tror till och med att karaktärerna inte får någon större utveckling här. Mer än att Rhiannon fattar ett beslut mellan henne och hennes pojkvän. Sedan händer inget mer. Jo hennes familj blir en mer tajtare familj, men det kommer lite från ingenstans.

Jag kommer inte säga hur filmen avslutas, men man kan som tittare lista ut i ett ganska tidigt skede med stor logik. Hur filmen slutar och varför det också kommer göras så. Så ifall filmen verkligen ville ha sitt stora meddelande i slutet så kändes de 90 minuterna under vägen dit ganska så meningslös. Men jag säger inte att budskapet är dåligt. Där är uppenbarligen en idé bakom det och konceptet är nog det bästa med filmen. Jag kan tycka att denna idén är någorlunda intressant. Men det är riktningen att göra det till en romantisk tonårsfilm som jag inte gillar. Vad med en film om där “A” vaknar upp i en ny kropp hela filmens längd och sedan följa denna personens vardag. Där hade nog funnits något mer om hur en främling ser en annan persons liv och hur det är att leva denna främlingens liv. Det hade varit mer intressant tycker jag.

Där är en vändning filmen tar början på tredje akten. Något jag känner är mer fusk utav de regler filmen har byggt upp hos “A” karaktären. Jag tänker inte nämna vad det är “A” gör eller helt plötsligt kan göra. Men det kändes som et fult drag bara för att få “A” och Rhiannon närmare varandra och ha det slutet filmen har. Jag vet inte, det kändes lite som att manusförfattarna helt plötsligt ändrade all logik bakom det vi precis spenderat första två akterna att bygga upp på.

Filmen lider också av att ha en del monologer. För som med många som ser filmen, vill man veta hela “A” historia. Hur och varför framför allt “A” hamnar i dessa kropparna och hur allting började. Men istället för att lägga mer fokus på de frågorna blir det bara mer monologer där “A” förklarar hur och när den vaknar upp i en annan kropp. Så om man vill ha en större förklaring till hur allting började får man bara en liten snutt i en biblioteksscen. Sedan undrar man om “A” kommer åldras, eller förbli en tonåring hela livet. Men det får man inget svar på. Jag har inte läst boken så vet inte hur noggrant den går in på de detaljerna heller.

Jag har varit en del negativ, men faktum är så lämnade filmen mig mest med “meh” känslan. Jag har sett värre filmer inom denna subgenre. Förra årets “Everything, Everything” gjorde mig mer förbannad på grund av dess slut än vad denna gjorde. Det är mer att filmen bara lämnade mig med typ ingenting att ge eller känna. Till och med min recension känner jag bara är sådär för vad filmen ger mig att arbeta med. Jag tyckte Angourie Rice var bra i huvudrollen. Hon var riktigt bra i “The Nice Guys” och börjar få lite större roller sedan 2016 och 2017.

I sin helhet är Every Day en ganska så blaskig film överlag. Det är inte dåligt, men det lämnar inget avtryck hos tittaren. Konceptet är bra, men jag känner idén att göra det till en romantisk tonårsfilm är fel riktning. Det blir bara ännu en i mängden utav de typer av filmer då dess budskap förmedlar typ samma sak. Den har en snarlik visuell stil som påminner om många andra i samma genre, vilket också gör att den kommer smälta in mer. Filmen lider också av en del monologer där den förklarar saker, samt man vet hur allting kommer sluta från ett logiskt perspektiv väldigt tidigt in. En “meh” recension åt en “meh” film.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Every Day du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid