Ett veck i tiden

Synopsis

Det är en mörk och stormig natt. Tonåriga Meg Murry sitter i sitt rum på vinden, lyssnar på blåsten som river i huset och funderar för sig själv. Hon vantrivs med sin kropp och sitt utseende. I skolan är det mesta jobbigt och krångligt. Och hennes pappa, vetenskapsmannen,har försvunnit efter att ha jobbat med ett mystiskt experiment på uppdrag av regeringen. Men det är inte bara Meg som är vaken den här natten. Mamma och lillebror Charles Wallace är också uppe, för den mystiska tanten Mrs Whatsit har kommit på besök och slagit sig ner i deras kök - och hon verkar både veta en hel del om vart Megs pappa kan ha tagit vägen, ochom hur de ska kunna få tillbaka honom.

"En rörig och märklig film"

Ava DuVernay är en regissör som har under de senaste 5åren gått från att vara ett någorlunda okänt namn i filmindustrin, till en av de mer folkkära. Med filmen Selma; om marscherna för medborgarrätt och dokumentären 13th, om fängelsesystemet och dess brister för rasskillnader i USA. Båda filmerna välgjorda och med ett tydligt budskap. Ava har  också med dessa filmerna visat hennes sida som regissör och levererat. Därför var jag intresserad att se vad hon hade att ge när hon fick en 100 miljoner dollar budget film av Disney att göra en live-action film på “Wrinkle in Time”.

Jag har inte läst boken filmen är baserad på. I USA ska det tydligen vara en rätt så känd bok de flesta barnen läser i skolan under mellanstadiet perioden. Däremot har jag läst och kollat på recensioner på filmen, då den kom ut i USA för lite över en månad sedan. Kritiken har inte varit så positiv och det gjorde mig lite orolig. Samtidigt var jag nyfiken och eftersom Ava ändå imponerat på mig med hennes filmer så var jag redo att ge filmen en chans. Tyvärr så är de flesta recensionerna på filmen sanna. Detta är för att nämna det enkelt, en väldigt “WTF” film. Det känns som två olika visioner har kraschat samman här och resultatet är en komplex film som tar sig på för stort allvar. Där tonen är överallt. Ibland sitter jag och är uttråkad, medan i andra skrattar jag inombords över hur löjlig ett scenario kan bli.

Vad jag är fundersam över är hur barn kommer hantera filmen, då den ändå är riktad åt den målgruppen. Jag som 23åring hade svårt att hänga med i vad som försiggick ibland i handlingen. Där de pratar om universum och atomer och celler. De försöker ge en förklaring till allt det övernaturliga som inträffar, men istället blir det bara förvirrande. Istället för att leka med tanken och ha en mer fantasifull inriktning till filmen (vilket den ibland har). Så tar den en annan riktning och tänker för mycket för att kunna ge en rimlig förklaring till allting. Kolla på filmer som till exempel “Till Vildingarnas Land”. En helt annorlunda film jag vet, men där en förklaring till allting aldrig ens är fokuset eller meningen med filmen. Utan där känslorna och fantasin är det viktigaste. Mer åt det håller hade jag önskat filmen rikta sig mer åt, än det vi fick.

De scener som är fantasifulla blir dock en udda kontrast jämfört med allt de andra. Dessutom är det här de olika tonerna kraschar med varandra och det blir en enda röra. Det känns som Ava ville ta en mer jordnära riktning med filmen och dess vision, för i vissa scener märker man av hennes stil. Medan i andra är det “Disney magi” som gäller och det är lekfullt. Jag vet inte om det var så att bolaget hade en vision och Ava en, eller om detta faktiskt är Avas vision 100%. Men det känns som att det är för många personer och rör i grytan när man ser allt som helhet.

Sedan har vi karaktärerna Mrs. Which, Mrs. Whatsit och Mrs. Who. Som nog är de mest märkliga och udda karaktärerna jag sett från en film 2018. Mrs. Who är konstant jobbig genom att citera andra personer och sedan säga personernas efternamn och vilket land de kommer ifrån. Mrs. Whatsit är en Reese Witherspoon som ser mestadels förvirrad ut. Mrs. Which är en gigantisk Oprah Winfrey som har kläder på sig som hör hemma i något från Mad Max eller Barbarella. Just det halva filmen är hon en gigantisk person och det är skrattretande att kolla på. Framför allt i en scen där de flyger och sedan kommer nära hennes ansikte och en kille rör hennes kind och hon ler tillbaka. En ytterst läskig scen, börjar ni förstår vad jag menar med de olika tonerna?

Handlingen är också en bristande del i filmen. Jag önskar jag kunde följa med, men det blir väldigt komplicerat ju mer in i filmen man kommer. Filmen försöker desperat ge förklaringar så de mindre kan hänga med. Men jag satt mest och klia mig på huvudet och förstod ytterst lite. Vilket gjorde att under en del sektioner i filmen satt jag och var uttråkad. Vilket är en benämningen jag nästan aldrig säger i samband med en Disney film.

Jag ska dock medge att skådespelarna gör för det mesta ett bra jobb. Storm Reid som spelar huvudrollen är verkligen begåvad och när hon gråter så säljer hon varje tår. Hon är det bästa med filmen och tack vare hennes skådespel lyfter hon filmen ganska så mycket. Kemin mellan henne och Chris Pine är stark också, så det bästa med filmen är de scener de har tillsammans med varandra. Dock så är Levi Miller och Deric McCabe något risiga. Det är löjligt hur de väljer att introducera Levi Miller i filmen och hur han hamnar i allting. Även när Deric McCabe ska spela lite ond i slutet är det ganska så underhållande, av helt fel anledningar.

Det visuella är för det mesta också en stark punkt till filmen. Ibland kan det bli lite för datagjort. Men när det verkligen får lov att uttrycka sig så är det stundtals en väldigt vacker film att kolla på. Även där har Ava ett speciellt öga.

I sin helhet är detta en ganska så stor röra och de kritikerna har sagt om den stämmer tyvärr överens med slutresultatet. Filmen tar sig på för stort allvar för att bli underhållande. Och genom att ge en förklaring till nästan allting försvinner fantasin och lekfullheten filmen hade kunnat ha, det blev så pass komplex att till och med jag inte hängde med. Samtidigt försöker den blanda in magiska stunder, men det blir en udda kontrast med det seriösa. Det känns mer som två olika visioner som krockat och mitt i allting är en gigantisk Oprah Winfrey som tar en ur filmen helt. Storm Reid och Chris Pine lyfter filmen dock och även det visuella kan vara en fröjd för ögat. Men överlag är detta en besvikelse, speciellt då Ava DuVernay står som regissör.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Ett veck i tiden du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid