Ensamma i rymden

Synopsis

ENSAMMA I RYMDEN är en äventyrlig, varm och rolig historia som inte duckar för de stora frågorna om liv och död - ett episkt rymdäventyr för hela familjen, om två syskon som utmanar sitt öde tillsammans med en vänlig utomjording. Filmen är baserad på pjäsen "Vial", skriven av Henrik Ståhl.

"Som ett enda långt pilotavsnitt för en serie"

Jag har tidigare klagat lite på svenska filmer om att vi gör samma film hela tiden i detta land. Är det inte lågvatten komedi så är det deppig och dyster deckare. Där är inga andra alternativ och det har blivit tröttsamt väldigt väldigt snabbt. Detta året har dock visat ett litet uppsving i variation av svenska filmer. Tårtgeneralen hade sin unika stil tack vare duon Filip & Fredrik, Den blomstertid nu kommer visar vad ett gäng från youtube kan göra med en mindre skala budget och imponera stort med en katastroffilm. Även filmer som Ted – För kärlekens skull och Unga Astrid som är baserade på sanna historier har lyckats engagera och sticka ut. Därför var det med lite spänning jag såg fram emot denna filmen. En svensk sci-fi film inspelad i Boden av alla ställen. Jag var dock mindre entusiastisk av att det var en barnfilm, men jag var ändå väldigt nyfiken på vad resultatet var. Tyvärr så blev detta inget vidare bra i mina ögon faktiskt. Där är saker att imponeras över, men överlag är detta en ganska så tom film som ironiskt nog lever upp till sin titel i att vara ensam med att inte riktigt ha någon plan eller riktning vart den ska gå.

Det märks att även denna har en lite mindre lågbudget åt sig. Vilket gör det mer imponerande att se effekterna i den. Fast man kan snabbt räkna ut att allting är framför en green-screen. Men det faktum att där är praktiska saker också så som den japanska datorn Otosan är ändå imponerande och ser bra ut. Dock fick jag lite julkalendern vibbar över vissa scener, vilket gör att jag kommer in på en aspekt som många har hyllat filmen för som jag inte riktigt vill stämma in på. En del har sagt att det är imponerande att det typ är Sveriges första sci-fi film på bio (stämmer för övrigt inte). Men när jag kollar på filmen så är det mer av en barnserie känsla jag får, än att jag kollar på en långfilm på bio. Det hela kändes mer som ett pilotavsnitt för en barnserie som har premiär nästa år på SVT eller Barnkanalen. Det tyvärr den känslan jag fick när jag satt och såg denna filmen. Trots imponerande effekter, så är det effekter som har synts till i just barnserier ända sedan Tillbaka till Vintergatan.

Det som dock blir för mig filmens nedfall är storyn överlag och sättet regissören Ted Kjellson väljer att berätta den. Jag är helt öppen och faktiskt ganska så glad över att filmer inte förklarar allt till tittaren. Men du kan heller inte bygga upp något och säga något, för att sedan inte slutföra det. I det här fallet så blir det huvudpersonernas mamma i filmen. Vi vet att hon är ute i rymden, men filmen bygger upp att hon kommer ha en stor roll mot slutet där alla frågor lär bli besvarade. Men jag har nog inte varit med om en film som har så mycket expositions dialoger, utan att besvara de viktiga frågorna. Varför stack mamman från skeppet?

Vi ser även flashback scener på jorden på när dottern var liten innan hennes lillebror var född när hon och hennes mamma ska åka med rymdfarkosten Svea. Men mitt i allt bestämmer sig mamman att fly med sin dotter in i rymdfarkosten och flyga iväg själv med den. Det enda svaret till varför hon gör så här är för att en av militären stoppar henne för att kolla hennes papper då hon säger hon är någon annan. Så vi har en mamma som anser att hon och hennes dotters liv är mer värda än flera miljoner personer som blir strandsatta på jorden för att hon är en skitstövel och drar därifrån för militären blir misstänksam. Det hela var ett enda stort frågetecken och faktum är så är hon mer osympatisk på den fronten. Hon har till och med varit med och byggt farkosten, så frågan varför hon inte per automatik hade en reserverad plats ombord är också något jag funderar över, är hon inte en befintlig person att ha ombord ifall något skulle gå snett?

Sedan har vi lillebrodern som är rent ut sagt riktigt riktigt jobbig. Skriker och klagar konstant och gör en massa väsen och oljud ifrån sig. Ingen unge beter sig så, inte ens i den åldern. Filmen har lite av allt från andra sci-fi filmer, den man tänker mest på är nog Passengers som också har två personer ensamma i en rymdfarkost på väg från jorden.

Allting slutar med att två andra utomjordingar kommer till farkosten och vill ta ungarna, då det är tydligen något denna utomjordiska rasen gör mot människor. Men den goda utomjordingen som hamna på skeppet i början är på människornas sida för de lyckades bli bästa vänner på bara 30 minuter tillsammans typ. Så du har en lite actionscen för barnen i slutet innan de bestämmer sig för att åka mot jorden då planeten de ska till hamnar allt längre och längre ifrån då galaxen växer. Så vi vet inte om jorden är sönder eller inte, men hela poängen med filmen var att lämna jorden för den höll på eller snarare är död. Men nu helt plötsligt så kanske den inte är det, vilket bara gör hela filmen så…onödig. Jag vill inte säga det egentligen, men det är sanningen. Ingenting står direkt på spel och filmen besvarar aldrig på de viktiga frågorna.

I sin helhet ville jag gilla denna filmen, men jag kan inte neka att allting bara faller samman i “blah smet”. Visst är jag imponerad av set designen och även ifall man märker det är en green-screen allt är filmat framför, så imponerar ändå många effekter i filmen. Herregud det är ju praktiska effekter på utomjordingen bara det är ett pluspoäng. Dock så besvarar inte filmen de viktiga frågorna den bygger upp och jag kan inte neka att storyn är den största bristen här som inte alls går ihop för mig. Varför anser mamman hon och hennes dotter är viktigare att rädda än miljontals människor kvar på jorden? Om hon nu hjälpte bygga farkosten varför har hon inte redan en säkrad plats? Varför stack hon från barnen i farkosten och lämnade dem ensamma trots att hon sa hon skulle återvända? Det går bara inte ihop för mig. Barnskådespelarna är inte det bästa, men jag har sett sämre. Ella Rae Rappaport som spelar systern var ändå duglig. Hennes utseende påminde mig om en ung Jennifer Lawrence. Men lillebrodern var bara jobbig och irriterande. Allting slutar som att jag precis sett ett pilotavsnitt till en serie och fortsättningen kommer nästa år på SVT. När de i slutet åker från farkosten tillbaka till jorden känns det som ingenting av värde klarades upp eller riktigt stod på spel och mina tankar var “vad var poängen med filmen?”

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Ensamma i rymden du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid