Doctor Strange

Synopsis

I Marvels Doctor Strange, söker en världsberömd neurokirurg efter ett botemedel men erhåller istället magiska krafter på en mystisk plats som kallas Kamar-Taj, som även är frontlinjen i en kamp mot osynliga mörka krafter, ämnade att förgöra vår verklighet.

"Annorlunda, men definitivt positivt annorlunda"

Med all säkerhet så var det många som var förvånade när det uppdagades att den nästa installationen Marvels pampiga filmuniversum skulle var en karaktär som på många sätt påminde om Vincent Price och som dessutom bar en röd cape, eller åtminstone dom som inte har läst mer serietidningar från Marvel än “Spindel-Mannen”.

Även undertecknad var en aningens skeptisk men efter att ha sett tidigare installationer i tidigare universum så har jag lärt mig att man ska definitivt inte döma en Marvel-installation innan man sett filmen (så som jag gjorde innan jag såg Guardians of the Galaxy).

Visserligen så kanske inte den gode doktorn kommer upp till Guardians-klassen men det är ju inte långt ifrån, även fast det hela konceptet med Guardians är ju tämligen annorlunda än resterande filmer i MCU:n. Det finns bra filmer och mindre bra filmer i serien, dock så behövs dessa då de fyller sin funktion i att berätta olika delar i universumet och på det stora hela så funkar det.

När det kommer till Doctor Strange så är det inte det bästa som Marvel har producerat, men för det inte det “sämsta” (i brist på bättre adjektiv) och den fantastiska Cumberbatch gör som vanligt en oerhört stark prestation, som känns som klippt och skuren för just honom. Det som kan vara en anings skevt är att det är mycket av sakerna som sker i filmen som dels karaktären Dr. Stephen Strange har svårt att greppa, men som jag finns svårt att hänga med i bland och som jag misstänker att stora delar av den västerländska befolkningen även har svårt att ta till sig.

Men så länge som man har ett öppet sinne om vad som är möjligt eller snarare vad som inte är omöjligt (vissa likheter finns i filmer så som “The Matrix” och “Inception”) så kommer med största sannolikhet att få en trevlig “åktur”. Det ända som jag egentligen stör mig på är den “humor” som används för att då och lätta upp stämningen, men den känns dessvärre lite väl artificiell och “krysstad” för min egna smak, och första gången jag skrattar åt det hela så inbefinner det sig en svag skamkänsla a lá “ah, palla att jag skratta åt det där billiga skämtet”, typ.

Kommentera

Bli den första att lämna en kommentar!

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid