Deep Red

Synopsis

Allt börjar med ett mord och ett barnskrik. Ett medium ser under en seans hur någon i hennes omgivning är skyldig. När hon senare sitter hemma i sin lägenhet blir hon överfallen och kallblodigt mördad. En granne ser dråpet genom fönstret, och slår sig samman med en reporter i jakten på ledtrådar som kan leda dem till mördaren. Det övernaturliga möter det bestialiska i vad som kallats Dario Argentos första mästerverk. Med musik av Goblin.

"Finner ingen uppskattning för Argentos klassiker"

En självklar tradition nuförtiden är att som kritiker eller recensent publicera en lista där man rankar vilka filmer man tycker har varit bäst och även sämst under det gångna året. En sådan kritiker är en Youtuber som jag följer. Hans lista bestod av ett flertal kalkonrullar som man har hört talas om och nästan förväntar sig ska närvara på alla recensenters ”Årets sämsta” listor. Men hör och häpna, The Emoji Movie var inte den sämsta filmen 2017 enligt honom. Det var en film som i juni 2017 recenserades av en annan Youtuber som jag också följer. Den här recensenten tyckte att filmen var unik, originell och väldigt välgjord. Han avslutade sin recension med att ge filmen näst bästa betyg. Den andra recensenten sa dock att filmen var vidrig och pinsam och att den kommer bli utskrattad för sin uselhet i all oändlighet.

Detta finner jag oerhört intressant. Att någon kan ha en så oerhört negativ åsikt om ett konststycke medans en annan har en så gedigen positiv åsikt. Detta är givetvis inte ovanligt. Det är ofta en film splittrar publiken i två läger där den ena sidan tycker att den är bra medans den andra sidan tycker att den är dålig. Vilken sida har rätt då? Det är just det som är grejen. Ingen och alla har rätt. När man som människa har en åsikt som skiljer sig från någon annans är ju det ett tecken på att vi inte är hjärndöda kopior av varandra. Det bevisar att vi individuella och unika människor som uppfattar saker och ting på olika sätt. Skiljande åsikter brukar ju ofta leda till bråk i denna värld vi lever i idag men jag tycker det är helt fel tillvägagångssätt. Jag tycker vi borde omfamna alla våra differenser och fira att vi alla är lika olika.

Vart vill jag komma med det här då och vad har det att göra med Dario Argentos film Deep Red? Jo, Deep Red är en 40-årig gammal klassiker som är omtyckt och kanske till och med älskad av många. Den har kallats den legendariska italienska regissörens första mästerverk. Jag själv däremot tyckte den var skit.

Skit är kanske ett starkt ord men jag tyckte verkligen inte om den. Om jag ska vara väldigt rak i min klarläggning angående min åsikt om den här filmen så finns det inte mycket som jag uppskattade. I filmen får man följa musikern Marcus spelad av David Hemmings som blir vittne till ett mord. Han beslutar sig för att utreda mordet och ta reda på sanningen. I sin utredning får han hjälp av en kaxig reporter vid namn Gianna spelad av Daria Nicolodi som också är på jakt efter sanningen. Under filmens gång får vi följa dessa två trista karaktärer, irra runt mellan olika platser där de följer olika diffusa ledtrådar och integrerar med andra trista karaktärer. Under alla dessa interaktioner verkar skådespelarna ha en tävling där den som är mest träaktig, stel och onaturlig i sitt skådespel vinner.

Handlingen fortskrider sedan i samma fragmentariska och obetydliga sätt under resten av speltiden. Argento trodde förmodligen att han var smart med hur han strukturerade filmen med sitt spår av värdelösa “ledtrådar”. Men istället blev det för många gånger i handlingen då otydliga moment aldrig blir helt förklarade för att sedan visa sig vara helt betydelselösa.

Han kanske ville att tittaren alltid ska förbli gissande men detta företer sig bara som dåligt berättande. I slutändan är storyn väldigt förutsägbar och klyschig. Hur många gånger har man inte sett följande: Ett våldsamt mord där en utredning uppdagar en mörk hemlighet från det förflutna, samtidigt som en mörk kraft försöker hålla den hemlig genom att mörda dem som försöker få fram sanningen. Självklart avslöjas det vem mördaren är men denne dör givetvis innan hen kan bli gripen. Så nu tror vi att filmen är slut och våra hjältar är utom fara. Så är förstås inte fallet. I en chockerande vändning visar det sig att det var någon helt annan som var skyldig hela tiden såklart.

Det finns ingenting som griper tag och håller kvar en i filmen, handlingen är som sagt undermålig och karaktärerna är inte bättre. Huvudpersonen Marcus är färglös och osympatisk och har ingen kemi med sin motspelerska vars karaktär lider av samma brister.

Tempot är också ett problem. Det är väldigt långsamt under hela filmen men det är inget problem i sig. Det finns många bra långsamma filmer men det dem gör är att använda det långsamma tempot för att bygga spänning och atmosfär. Det finns potential för en väldigt påtaglig atmosfär i Deep Red då det förekommer ett flertal långa partier under filmen där ingenting sägs utan vi får istället bara observera när karaktärerna rör sig genom mörka och kusliga platser när de försöker nysta upp hemligheter och få klarhet i dem.

När dessa partier kommer får vi även njuta av väldigt bra foto och bildspråk som också måste medges är väldigt snyggt genom hela filmen. Det som dock förstör dessa partier som kunde ha varit höjdpunkterna är musiken. Det är bandet Goblin som ligger bakom. De är kända för att ha gjort musiken till George Romeros legendariska zombiefilm Dawn of the Dead. I den filmen funkade musiken väldigt bra med den specifika tonen som filmen hade men så är inte fallet med Deep Red. Rockmusiken med det typiska 70-tals soundet spräcker håll på varje potentiellt spännande eller atmosfäriskt sekvens som visar sig under filmens gång.

Så i slutändan är det en väldigt rudimentär skräckfilm som inte alls är obehaglig på något sätt när allt är sagt och gjort. Det enda obehagliga var den förlorade tiden som jag inte får tillbaka.

Så efter allt mitt gnällande, förbannar jag Dario Argento för att han gjorde denna skitfilm som jag råkade se? Har jag bestämt att på grund av den här filmen så kommer jag aldrig se en enda av hans filmer igen? Verkligen inte, det är bara en skapelse som jag inte uppskattade och det tycker jag är synd. Självklart vill jag tycka om och bli underhållen av alla filmer jag ser men så är ju självklart inte fallet. Inte för nån.

Det finns saker med film och konst överlag där man kan döma en skapelse ur ett objektivt synsätt. Det finns dem som fortfarande hävdar att Citizen Kane är tidernas bästa film ur synsättet på metoderna som Orson Welles använde för att ge historien liv. Om man ska jämföra det med till exempel en musiktävling så menar man följande. I en musiktävling kan man inte döma två låtar efter vilken som är ”finast” utan det handlar om artisternas och musikernas tekniska förmågor, timing och hur bra de genomför svåra stycken utan att göra några misstag och så vidare. De döms på teknikaliteter och många anspråksfulla kulturvetare inom film dömer på samma sätt.

Men i grund och botten är konst subjektivt för alla människor. Vissa kan uppskatta en målning av en svart prick på en vit bakgrund och föra en diskussion med andra om hur denna prick berättar om livet i hela dess ändlösa mörker med sitt eventuella och meningslösa slut. Samtidigt finns det dem som ser på samma målning och tycker att det är pretentiöst skit. Det är det vackra med konst. Om man har en åsikt så är det rätt åsikt, för sig själv i alla fall, för ingen annans åsikt spelar någon roll. Så om du någon gång ser en film eller en målning eller vilket konststycke som helst som alla säger är fantastiskt medans du själv finner att det bara är skit eller vice versa, bli inte arg eller förvirrad, bli glad. Ta till dig din åsikt med stolthet. För den innebär att du inte är som alla andra och det är något bra.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Deep Red du också!

Kommentera

Bli den första att lämna en kommentar!

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid