Blåsningen

Synopsis

Tillsammans med Luther Coleman rånar Hooker en man som visar sig bära på en enorm summa pengar. Luther blir dock inte lika förtjust och drar sig ur det hela. För sent står det klart att de rånat en man som arbetar för den inflytelserike Doyle Lonnegan från New York. När Hooker finner Luther brutalt mördad, beslutar han sig för att söka upp Luthers kamrat Gondorff. Gondorff blir chockad över beskedet om Luthers död, men lovar att utkräva hämnd. Tillsammans planerar de båda att utsätta Lonnegan för århundradets kupp.

"Den ultimata "blåsnings" filmen"

När det kommer till blåsningsfilmer och heist filmer känns det som man sett allting idag. Man kan lista ut twisten i ett tidigt skede, eller snarare att allting inom genren redan gjorts och inga nya saker läggs på bordet. Men fortfarande kan vi blicka tillbaka till 1973års film “Blåsningen” och ändå kalla den ett mästerverk. Det känns som att alla moderna filmer i denna genren har något som efterliknar i denna, eller har inspiration från denna. Trots att det inte ens är den första “blåsnings” filmen. Men som första tittare säger jag inte detta ofta. Men detta kan mycket väl vara den bästa “blåsnings” filmen jag har sett.

Regissören George Roy Hill återvänder med Paul Newman och Robert Redford efter samarbetet i Butch Cassidy and the Sundance Kid. Men jag måste medge att denna föll mig mer i smaken och jag tycker George Roy Hill har utvecklats som regissör från Butch Cassidy. Som för övrigt också var en mycket välregisserad film. Mannen vet hur man fångar en specifik känsla från det årtalet filmen utspelar sig i. The Sting bara osar 30-tal och bara vid introt när den klassiska “The Entertainer” av Scott Joplin spelas så vet man exakt vad man är inför. Kostymerna, scenografin, set-designen är toppen allting. De olika “kapitlen” som dyker upp under filmens gång, ger den också den här “berättar” stuket som tillför.

Ännu en gång är kemin mellan Paul Newman och Robert Redford en bärande hjälp, fast det är mer utav Robert Redfords film och hans karaktär som vi följer under filmens gång. Han har mycket charm i sin roll som Johnny Hooker medan Paul Newman har denna härliga “flin” karisman med rollen som Henry Gondorff. Det funkar utmärkt i samspelet mellan varandra. Det enda jag kanske hade önskat är att vi fått lite mer scener i början av filmen med dem tillsammans, där de lärt känna varandra bättre. Jag hade gärna haft ett tillägg på 10 minuter där vi utvecklar deras vänskap. Även Robert Shaw som skurken är finemang och det lilla extra med hans karaktär, att han går och haltar på sitt ena ben är en detalj man kanske inte märker. Men som gör det där lilla extra.

Filmen har också en bra energi till sig, vilket gör att den inte känns utdaterad alls. Snarare tidlös trots att den är inspelad på 70-talet och utspelar sig på 30-talet. Så tack vare ett högt tempo en en energi som aldrig släpper från första introt så kan även folk som har svårt för äldre filmer finna underhållning i denna. Är man ett fan av genren ska man verkligen se den.

Slutligen vill jag också kommentera själva “blåsningen” varpå ju mindre du vet desto bättre. Jag själv är en av dem som visste väldigt lite och med en del andra klassiska filmer där jag redan fått slutet avslöjat på grund av kännedom och flera år på nacken. Så har jag lyckats undvika spoilers från just denna filmen och blev positiv överraskad av detta. Vilket gjorde att jag var mer osäker på vart filmen skulle gå. Däremot efter att ha sett ett antal filmer i genren, så kunde jag lista ut några saker som stämde. Men det är inte filmens fel, utan snarare att filmer efter denna har fått inspirationen härifrån och från tidigare filmer. Men det jag gillade här är att “blåsningen” är lite mer än halva filmen. Eller snarare uppbyggnad och de små detaljerna upp till “blåsningen”. Då allting börjar i ett tidigt skede.

I sin helhet är Blåsningen en kanonrulle som verkligen gick hem hos mig. Jag älskade varje sekund från det att introt började med låten “The Entertainer” av Scott Joplin och därifrån höll filmen ett bra energi och tempo ända till eftertexterna. Skådespelarna är suveräna i sina respektive roller, det enda jag hade önskat var lite mer uppbyggnad på vänskapen mellan Henry Gondorff och Johnny Hooker. Filmen har en god charm och komik bakom sig och 30-tals känslan är oslagbar. Scenografin, kostymerna, set-designen, musiken, klippningen och sättet de väljer att berätta historien gör verkligen att filmen känns som om den är tagen direkt ur 30-talet. Regissören George Roy Hill har verkligen lyckats där och visar en skarp begåvning på den fronten att återskapa en känsla som känns tidlös. När det kommer till “blåsnings” filmer är det svårt att toppa just denna.

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid