Blade Runner 2049

Synopsis

Trettio år har gått sedan sist. En ny blade runner - Los Angeles-polisen K (Ryan Gosling) - avslöjar en sedan länge begravd hemlighet med potential att rasera det lilla som nu återstår av samhället. K:s avslöjande leder honom ut på en jakt efter Rick Deckard (Harrison Ford), en tidigare blade runner som varit försvunnit i tre decennier.

"Mer eller mindre cinematisk perfektion!"

Så vitt du inte har spenderat den senaste tiden under en sten så kan man inte ha missat att en utav modern filmhistoria (Blade Runner) har äntligen fått en uppföljare, om än med oerhört blandade känslor hos fansen till den första filmen. Efter att filmen hade haft biopremiär runt om i världens så började kritiken att komma i så väl dur som moll. En del sa att det här var ett magnifikt mästerverk, medens andra sa att dom inte kunde stå ut mer än en halvtimme innan dom lämnade biograferna.

Och eftersom jag tillhörde de sölkorvar som inte hade förmått sig att se ursprungsfilmen så tog jag tillfället i akt i samband att denna film släpptes och såg båda filmerna direkt efter varandra. Och så här i efterhand så känns det som att det kan vara en god idé innan man tar och se filmen, att man faktiskt se om originalet från 1982, alternativt ser originalet först om man nu mot förmodan har missat filmen sen tidigare.

Och efter att ha sett båda filmerna så kan jag bara säga WOW! Detta är min damer, herrar och hens, något exceptionellt och alldeles fantastiskt där det inte bara är en utan två filmer i samma serie som håller så fruktansvärd hög kvalité rakt igenom att man mest sitter och gapar vidöppet samtidigt som man bara sitter och njuter utav att få denna fulländade historia som griper tag i en från första frame till sista. Lik sin föregångare så är det varsamt användning utav futuristisk teknik, tillsammans med perfekt foto i lika fantastiska miljöer som primärt lyfter upp filmen till dess perfektion, men det skadar ju inte heller med de “mindre” detaljerna så som den fantastiska ljudet, så väl ljudbilden som effekter som får en att känna sig delaktig i handlingen även fast jag sitter på en 2.1 ljudanläggning när jag ser filmen.

Det som dock känns aningen udda, men ändå oerhört häftigt är att mer eller mindre samtliga miljöer är så cinematiska att det nästan gör ont i själen utav hur fruktansvärt vackert det är att titta på. Tja, hur jag en vrider och vänder på steken så tar det ett bra tag innan jag hittar något att “klanka ner” och det är hur filmens artwork har skapats, och då främst den poster som vi fick dras med här i Sverige när filmen hade premiär. (Ni vet den där som det ser ut som att någon som är färgblind har gjort den). Men utöver det så kan jag faktiskt inte komma på något negativt att nämna om filmen, allt känns så perfekt, så matematiskt korrekt som det kan bli att det känns nästintill fånigt det är så snyggt.

Denna film kommer utan tvekan vara en sån som man kommer att använda som referensmaterial för så väl hur man bygger upp dramatik, hur man skapar ett så sinnesjukt snygg foto så hälften vore nog, det närmaste man kan kom till perfektion helt enkelt!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid