Bad Times at the El Royale

Synopsis

Sju främlingar, som alla bär på var sin mörk hemlighet, träffas på det nedgångna hotellet El Royale i Lake Tahoe. Under en ödesdiger natt kommer alla få sin chans till försoning - innan helvetet brakar loss.

"En av årets bästa positiva överraskning"

Som filmälskare och som en person som går på bio varje vecka för att se de nya filmerna som kommer ut, är det inte mycket som överraskar en numera. Man har sett det mesta och man vet redan en del om filmen innan man går in och ser den. Antingen är man peppad för nästa MCU film eller så befarar man en ny Fifty Shades film. Oftast lever filmerna upp till vad man förväntat sig, det är inte ofta men det händer när en film överraskar och man blir positivt glad. Bad Times at the El Royale är nog detta årets största positiva överraskning för min del, för jag verkligen älskade den på ett personligt plan. Grejen är det, innan jag såg den hade jag sett trailern en gång och visste vagt vad den handlade om. Men det känns som att denna filmen inte var på så många personers lista över förväntansfulla eller överlag filmer som är bra. Men jag gillade verkligen denna och lämnade med att för mig personligen ha sett en av årets bästa i min bok.

Vad jag älskar här är främst storyn och strukturen av historien. Ett gäng främmande mystiska personer i ett hotell som är delat i två delstater under en natt i ett regnoväder och var och en bär på en hemlighet och allting avslöjas sakta men säkert. Det är klassiskt och man har sett det flertals gånger förr. Inte nog med att jag ändå är rätt så svag för dessa typer av storys, men det är sättet regissören och manusförfattaren Drew Goddard väljer att berätta på. Man tror den kommer gå ett vis, men ungefär en timme in vänds allting upp och ned och blir något helt annat än vad man tror.

Regin är väldigt bra och där är flertals härliga långa tagningar. En scen pågår i 5-10 minuter utan att de klipper och jag kunde inte märka av någon klippning i bilden. Då kameran gör en enkel panorering för att sedan stå helt stilla medan vi följer en karaktär. Men även hur den klipps i takt med viss musik är snyggt gjort, då musik även spelar en någorlunda stor roll i filmen. För en av karaktärerna är en sångerska spelad av Cynthia Erivo. Utav alla skådespelare och med tanke på hur många kända namn och eliter där är med, är hon stjärnglimten av dem alla. Hon var för mig den som gav den bästa och starkaste insatsen.

Filmen berättas i olika steg varje karaktär med en egen litet “kapitel”, där vi även får flashbacks i vissa. Detta kan nog många finna vara filmens största nackdel. Att den tar en sådan lång tid att komma till finalen och med en speltid på 141 minuter så blir det långt och onödigt med alla dessa flashback scener. Visst uppskattar jag mystik mer, men samtidigt kan jag inte förneka att detta är både ett stilval och ett berättarval som jag ändå gillade. Vi får ett bättre djup och förståelse bakom dessa karaktärer och det gör de känslosamma scenerna mer emotionella. Jag hade inga som helst problem med dessa scenerna och tycker det fyllde ut karaktärerna mer. Sedan lämnas vissa saker obesvarade som tittaren själv får tänka ut svaren till, lite så det ska vara.

I sin helhet gillade jag verkligen varje minut av denna filmen. Detta är mer den personliga åsikten än den kritiska åsikten av en film. Jag kan se en del inte riktigt kommer in i den eller bara ser det som en ren kopia av mycket annat. Men jag tycker Drew Goddards regi och manus verkligen håller här till att göra denna till sin egna lilla mystiska film. Storyn är perfekt och jag älskar den, men det går inte som man tror då där är en vändning ungefär 1 timme in. Skådespelarna är fantastiska allihop, framför allt nykomlingen Cynthia Erivo som gjort musikaler och teater förr, men ingen långfilm. Här skiner hon verkligen. Detta var exakt min typ av film och jag diggade verkligen den!

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Bad Times at the El Royale du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid