Adrift

Synopsis

Baserad på en verklig överlevnadshistoria. En ungt pars slumpmässiga möte leder dem först till kärleken och sedan till deras livs äventyr när de råkar ut för den värsta orkanen som någonsin har uppmätts.

"Välgjord överlevnadshistoria som inte når en högre nivå"

Den isländska regissören Baltasar Kormákur fortsätter sin filmiska karriär med ännu en överlevnadsfilm baserad på sanna händelser. Efter Djupet (2012) och Everest (2015) så är det uppenbart att han vet vad han gör när det kommer till att gestalta äventyr kombinerat med verklighetsbaserade ”mot-alla-odds”-historier och Adrift är inget undantag. Återigen har han skapat en gripande och visuellt slående film där karaktärerna står i centrum. Om det är bättre än hans tidigare verk är en annan fråga.

Filmen utspelar sig året 1983 och vi får följa 23-åriga Tami, en globetrotter som flytt tristessen i hennes hemstad San Diego för att istället ta del av äventyr och se världen. Hon anländer till Tahiti utan något egentligt syfte eller mål, hon vill bara se vad som händer. Väl där så träffar hon den något äldre och beresta seglaren Richard som har ensamseglat från sitt hem i England till alla hörn världen över. De blir givetvis kära och romantiken blomstrar under diverse utflykter i Söderhavet. Till slut träffar de på ett äldre par som är i behov av någon som kan segla hem deras lyxbåt till San Diego. Efter mycket om och men så går de med på det och beger sig på sin resa som de förväntar sig ska vara frid, fröjd och lättförtjänta pengar. Dock så hamnar de mitt i en av historiens värsta orkaner där de måste kämpa för att förbli flytande. Orkanen lämnar deras båt i spillror mitt ute i havs med flera sjömil till civilisationen, utan segel och motor. De måste då göra sitt yttersta för att överleva och även hålla hoppet vid liv.

Likt Kormákurs senaste film Everest så är Adrift en väldigt kompetent och visuellt slående överlevnadsskildring. Dock så når inte Adrift samma nivå av realism och man blir tyvärr inte lika tagen av de emotionella aspekterna som filmen frambringar. Dess största styrka är definitivt Shailene Woodley i huvudrollen. Hon gör en oerhört imponerande insats och övertygar starkt med känslofyllt och realistiskt spel i en både fysiskt och psykiskt krävande roll som känns mer än trovärdig.

Filmen är plåtad av Robert Richardsson som är en veteran och nästintill legendar vid det här laget. Han har jobbat med titaner såsom Oliver Stone, Martin Scorsese och Quentin Tarantino, så han är definitivt ett säkert kort bakom kameran. Adrift är inte ett exempel på hans bästa verk men det är sannerligen en vacker film med intimt och stämningsväckande foto som fångar den rätta känslan, om det så är romantik eller livsfara. Det förhöjer hela filmen till en nivå som gör det hela mer övertygande.

Något som dock hämmar en från att verkligen sjunka in i filmens fängslande narrativ är den markanta närvaron av klyschor. Det är många aspekter som känns igen från andra filmer; alla scener som berör överlevnad bryter inte någon ny mark utan följer liknande mönster som andra verk i genren. Likaså de romantiska scenerna där våra två karaktärer lär känna varandra för att sedan bli kära. Det är bra kemi mellan Shailene Woodley och Sam Claflin och det hela är trovärdigt men inte så mycket mer då det som sagt följer samma typiska mönster som hundratals andra kärleksfilmer. Det är svårt att bli engagerad när man som tittare inte får ta del av någonting som känns genuint, utan istället blir matad med scener som känns standard för en film av den här genren. Man anar tidigt vart allting är på väg och det hämmar upplevelsen något oerhört.

Filmen använder dessutom ett icke-linjärt berättande. Huvudlinjen utspelar sig efter orkanen och skildrar kampen för överlevnad ute till havs. Under filmens gång så klipps det in tillbakablickar där man får se hur våra två karaktärer träffades, hur de blev kära och därefter allting som ledde till att de hamnade i orkanen. Det funkar till en början men förlorar sin tydlighet ju längre in i filmen man kommer. Spänning kollapsar totalt när man skjutsas fram och tillbaka mellan scener som inte alls består av samma brådskande karaktär, emotionella vikt eller dramatik. Det förstör även filmens tempo, särskilt när man kommer in i tredje akten. Implementerandet av det här berättargreppet var säkerligen tänkt för att göra historien mer intressant och spänningsfylld men det funkar tyvärr inte alls. Den använder även ett annat sorts berättargrepp som jag inte kan förklara då det skulle spoila slutet men det leder i alla fall till något av en twist som känns något krystat och inte helt genomtänkt. Det omintetgör dessutom behovet att se filmen en andra gång.

Adrift är en kompetent och välgjord film som tyvärr inte når en högre nivå. Det är bra historia som verkligen förtjänar en filmatisering men tyvärr följer den mycket av samma mönster som man redan har sett i andra filmer av den här sorten. Den icke-linjära berättarformen hämmar filmens spänning och emotionella genomslagskraft så att man aldrig riktigt kommer in i den. Det är Shailene Woodley som är den som bär hela filmen och det var kul att se en bra och stark kvinnoskildring (dock med viss sexualisering). Adrift borde ses i alla fall en gång men den kommer nog inte sitta kvar i minnet allt för länge, tyvärr.

SF Bio

Boka dina biljetter på SF Bio och se Adrift du också!

Kommentera

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid