Wonder – Diskussion

Stockholms Filmdagar, gick av stapeln i föra veckan. Under onsdag och torsdag den 17 & 18 Januari, kunde man få ta del av ett flertal kommande filmer. En av dem var Wonder, regisserad av Stephen Chbosky. Som tidigare har gjort The Perks of Being a Wallflower. David & Linus var på plats och tog del av eventet. Överlag stämde deras åsikter om filmerna, ganska så väl. Men Wonder var den film där åsikterna, stack ut mest.

Nedanför följer en diskussion David och Linus hade om filmen och tankarna om den.

David: För mig var Wonder ett av de mest känslosamma biobesöken jag har gjort på väldigt länge. Storyn i sig är inte något jag kan relatera till i dess mest objektiva seende men det finns aspekter av filmen som ligger mig väldigt nära. Hur det kan finnas en specifik sak i ens liv som försvårar ens tillvaro och hur man tar sig igenom det och fortsätter med sitt liv känns nog igen hos många, inte bara mig. Något som denna film lyckas med, som många andra liknande filmer ofta inte utforskar är hur denna pojkes åkomma påverkar människorna runt honom. Hans föräldrar, hans syster och de andra barnen i skolan är de perspektiven som vi får följa utöver Auggies. Detta är något som är oerhört välgjort och samtidigt väldigt viktigt, för livet är inte ensidigt, det finns många sidor och perspektiv till en historia och vi är alla unika människor som ser och upplever saker och ting på olika sätt.

Linus: Jag förstår verkligen vad David menar. Jag har själv gått igenom en viss sak som har försvårat min tillvaro i mina yngre dagar. Så där är absolut en igenkänningsfaktor med filmen. Däremot så slog den inte lika djup hos mig. Allt det David nämner är stora positiva aspekter med filmen som jag inte klagar på. Men för mig blir filmen för upplyftande, och kör på en stil som många filmer i samma genre kör på. Där är en berättarröst, där är en upplyftande sång, där är ned och uppgångar. Det blev lite för smörigt och ostigt i min personliga smak. Hade man fokuserat att vara lite mer grundad i sitt berättande, hade jag nog uppskattat filmen mer.

D: Jag håller med om att den dramaturgiska linje den följer är väldigt likartad med mycket annat man har sett i samma genre, samt att det blir lite väl smörigt och upplyftande. Men med den riktning och känsla som filmen har så tycker jag att det funkar. Man kan argumentera och säga att livet är inte så svart och vitt som filmen vill tro. Att livet först är jobbigt och svårt för att sedan bli jättebra då allting löser sig är ju väldigt “film” och inte så mycket verklighet och det är sant. Men som sagt tycker jag att det funkar, det finns gott om svärta i filmen och det vägs upp väldigt bra av det glada och upplyftande i filmen. Visst, det blir väldigt glatt men i slutändan tror jag det blir bäst så. Det finns redan så mycket elände i det verkliga livet så det känns bra att se en film som har sina rötter i verkligheten där allting löser sig och man som biobesökare fylls av hopp och kanske lite mer livsglädje.

L: Jag menar inte att filmen ska vara dyster och se negativt på livet. Det är trots allt ett barn i centrum, vilket nog också förklarar det “upplyftande” temat i filmen. Jag menar bara att för mig som tittare, blev det lite för mycket av den känslan. Vilket gjorde att jag kände filmen blev något förutsägbar. En annan sak jag inte gillar med filmen, är mot slutet. Då dyker där upp några mobbare som går i sjunde klass, och mobbar Auggie. Men tillsammans med några klasskompisar kämpar de emot sjunde klasspersonerna och vinner. Scenen är där enbart för att styrka bandet som växt hos Auggie och hans klasskompisar. Men där har redan varit scener innan dess, som övertygat oss att Auggie fått vänner, och de hjälper honom. Så den scenen kändes bara löjlig för sitt eget bästa, och tillförde inte mycket.

D: Jag håller med om att den scenen kändes onödig men den har nog en större innebörd än man vad man tror vid första anblick. Det har varit många gånger under filmens gång då Auggie blivit mobbad för sitt utseende men det här är den sista scenen där det händer. Den här gången överkommer han också detta med aktiv hjälp från sina vänner vilket inte har hänt förut. Så i slutändan är det en glad scen som stärker bandet mellan Auggie och hans vänner och liknande scener har vi sett tidigare men det som jag finner intressant är hur scenen avslutas.  Auggie tackar sina vänner med ett leende men börjar dock gråta och går iväg. Han ställer sig vid strandkanten och ser ut över sjön samtidigt som han låter sina tårar rinna nerför sina kinder. Hans vänner ansluter sig till han och tröstar honom.  Det jag tror denna scenen betyder är att Auggie kommer alltid att se annorlunda ut och han kommer alltid att dömas på grund av sitt utseende och detta gör honom ledsen. Men han kommer däremot alltid ha vänner vid sin sida som kommer att trösta honom. Livet kommer inte att vara lätt för Auggie men han kommer att klara sig med hjälp av sina vänner.

L: Du har uppenbarligen fördjupat dig i den scenen mer än vad jag har gjort. Om jag ska fokusera på det positiva så tycker jag Jacob Tremblay gör en mycket bra roll som Auggie. Han har vart en liten pärla sedan filmen Room, och har vuxit stort i mina ögon. Detta är nog hans bästa film och roll sedan Room. Makeup effekterna på hans ansikte är också bra gjorda. Kemin mellan Owen Wilson och Julia Roberts tycker jag är fläckfri, de känns som ett äkta par i denna familjen. Även Izabela Vidovic som systern Via får andrum och plats i filmen. Något David var inne på tidigare, om att filmen fokuserar på olika karaktärers perspektiv. Vilket jag tror stärker och gör att filmen ändå sticker ut från mängden. Så dessa komponenterna gör för mig att filmen ändå blir riktigt bra. Men når inte hela vägen för dess “cheesy” bitar.

D: Kan bara hålla med. Enastående skådespelarprestationer från alla medverkande. En oerhört stark historia som är berättad på ett väldigt bra och realistiskt sätt med trovärdiga och tredimensionella karaktärer. En oerhört bra film som tar tag i en och håller fast en från början till slut, genom alla toppar och dalar för att sedan släppa iväg en med hopp och en tro att det kanske finns lite gott i vår ofta eländiga värld ändå.

L: Nu var du väldigt upplyftande, lite som filmen själv. Men där är mycket att uppskatta och gilla med filmen. Trots de brister jag har med filmen, så förstår jag meningen bakom allting. Det var bara lite för sockersött för min smak. Men då är det också viktigt att ha i åtanke, det är ett barn i centrum. Så filmen riktar ju också in sig på en barn och familjemålgrupp. Där jag också tror filmen kommer gå hem. Överlag är det ändå en välgjord film, som kommer beröra folk. Budskapet tror jag också är en nyttig läxa för de mindre. Det är inte utsidan som räknas, det är insidan.

D: Mitt betyg blir en stark fyra.

L: För mig landar filmen på en stark trea.

Kommentera

Bli den första att lämna en kommentar!

avatar
  Prenumerera  
Notifiera mig vid